Välfärd

Finland har en högklassig vårdutbildning men misslyckas med att behålla den personal vi själva utbildar. Löneskillnaderna mot Sverige – ofta 10–30 procent – driver en omfattande personalflykt som hotar hela vårdsystemets kapacitet. Samtidigt fastnar debatten mellan två återvändsgränder: att antingen bryta den nationella "allmänna linjen" för löner, eller att göra ingenting. Vi behöver en tredje väg.

Trots Finlands status som världens lyckligaste land har vi en allvarlig folkhälsoutmaning som kostar samhället 11 miljarder euro årligen, präglad av långa vårdköer och regional ojämlikhet. Vårt nuvarande system för mentalvård är i grunden reaktivt, vilket innebär att insatser ofta sätts in för sent, när ett tillstånd redan har blivit allvarligt och kostsamt. Jag tror därför en mer proaktiv strategi skulle vara en sund investering i både humankapital och långsiktig ekonomisk h

En lång vårdkö överstiger ofta den fasta kostnaden för själva operationen. För att illustrera principen kan vi ta en knä- eller höftprotesoperation, som har en uppskattad kostnad på cirka 10 000–15 000 euro för välfärdsområdena. Om en förlängd väntetid leder till en extra sjukskrivning på fem månader för en person med medellön, blir den ackumulerade samhällskostnaden – bara i produktionsbortfall – cirka 23 000 euro.

Trots att koefficienten är finansiellt nödvändig för systemets hållbarhet, kritiseras dess nuvarande utformning. Den baseras på ett statistiskt genomsnitt som ignorerar stora skillnader i förväntad livslängd mellan socioekonomiska grupper och yrken. Detta leder till att personer i fysiskt krävande yrken får sänkt pension baserat på att andra grupper lever längre.