Vården i kläm mellan export och välfärd

En obalanserad ekvation där vårdpersonalens värde vägs mot ekonomins regler.

Finland besitter en vårdutbildning av högsta klass, men märkligt nog har vi uppenbara svårigheter att behålla den personal vi investerar i. Det är en dränering av kompetens som inte kan ignoreras. Löneskillnader på 10–30 procent mot grannländer som Sverige skapar ett kompetensläckage som obestridligt minskar vårdsektorns kapacitet. Samtidigt signalerar fackförbund som Tehy och SuPer att den kvarvarande personalen dignar under en arbetsbörda som föder sjukskrivningar och ytterligare personalomsättning. Det är en ohållbar situation.

Den finska modellens målkonflikt

När krav på lönejusteringar reses, möts de av ett motstånd som är mer principiellt än privatekonomiskt. Det grundar sig i en av den finska arbetsmarknadspolitikens hörnstenar: "den allmänna linjen". Modellen, där den konkurrensutsatta exportindustrin sätter ett "lönemärke" för alla sektorer, har varit fundamental för Finlands industriella konkurrenskraft.

Logiken är att om den offentliga vården beviljas löneökningar som avviker markant från industrins, riskeras en dominoeffekt som höjer kostnadsläget och i slutändan skadar den nationalekonomi som ska finansiera själva vården. Resultatet är en djupt problematisk målkonflikt: den lagstadgade välfärdens akuta personalbehov ställs mot den nationella ekonomins krav på kostnadsdisciplin.

Valutans dolda fördel

Sveriges situation, trots en strukturellt liknande lönemodell ("märket"), belyser vår sårbarhet. Lönegapet förklaras delvis av ett historiskt mer lönsamt näringsliv, men den avgörande skillnaden är valutapolitisk. Den svenska kronan fungerar som en makroekonomisk ventil. När kronan försvagas, stärks exportens konkurrenskraft, vilket skapar ett nationellt löneutrymme som även den offentliga sektorn kan ta del av utan att själva modellen utmanas. Finland, som euromedlem, saknar denna mekanism. Vi är hänvisade till "intern devalvering" – en anpassning som sker genom att de interna kostnaderna, främst lönerna, hålls tillbaka. Detta gör det finska systemet obestridligt stelare och placerar den offentliga sektorn i en strukturellt svårare position.

Ett låst debattklimat

Debatten har dessvärre fastnat i två otillräckliga motpoler. Å ena sidan, kraven på att politiskt forcera igenom löneökningar och därmed bryta "den allmänna linjen". Detta är en högriskstrategi som med rätta väcker farhågor för en inflationsspiral som skadar konkurrenskraften.

Å andra sidan, en hållning där man strikt försvarar linjen och menar att inga större justeringar är möjliga. Denna passivitet är dock lika ohållbar, då den ignorerar den akuta personalkrisen och riskerar att tyst urholka vårdkvaliteten. Båda vägarna leder fel; den ena är för riskabel, den andra för passiv.

Flexibilitet och produktivitet

Jag tror det är möjligt att införa mer flexibilitet och produktivitet i systemet, istället för att välja mellan konfrontation och stagnation. Det är möjligt genom att till exempel införa en utökad lokal avtalsrätt. Istället för ett rigidt nationellt tak skulle välfärdsområdena ges de verktyg de behöver – exempelvis genom lokala rekryteringstillägg eller differentierade påslag – för att kunna agera strategiskt utifrån sina unika, lokala personalbehov. Den uppenbara risken är ökad regional ojämlikhet, men man kan fråga sig om det är ett sämre utfall än den nationella, likformiga personalbrist vi upplever idag.

Det ligger en stor, outnyttjad potential i en smartare arbetsfördelning. Det är ett systematiskt slöseri med resurser när högutbildade sjukskötare och närvårdare ägnar en oproportionerlig del av sin tid åt logistik, administration och bokningar som ligger långt utanför deras kärnkompetens. Genom att strategiskt investera i stödpersonal som vårdbiträden och avdelningssekreterare, frigörs kvalificerad tid för det patientnära arbetet. Detta höjer inte bara yrkets attraktivitet och minskar den direkta stressen, utan utgör en ren produktivitetsvinst som inte utmanar den nationella lönemodellen.

Dessutom krävs det en realistisk och pragmatisk syn på arbetskraftsinvandringen, int e minst på grund av Finlands demografiska utveckling. Med en åldrande befolkning och krympande årskullar är detta inte längre en ideologisk fråga, utan en demografisk och ekonomisk nödvändighet. Detta fordrar effektiva "snabbspår" för att rekrytera och validera utländsk kompetens, där byråkratiska hinder minimeras. Samtidigt måste detta ske ansvarsfullt, med öronmärkta resurser för språkutbildning och hållbar integration, så att de som kommer hit också ges reella förutsättningar att lyckas och stanna kvar i välfärden.