Trygghet, beredskap och blåljus
Trygghet är konkret och byggs varje dag av människor som svarar när någon ringer 112, som rycker ut när något brinner och som står kvar när andra springer bort. Men de system som ska bära vår trygghet är pressade: personalbrist, ökade riskmiljöer, längre avstånd och ett förändrat säkerhetsläge gör att samhället inte längre kan luta sig mot gamla strukturer.
Räddningstjänstens kapacitet
Räddningstjänstens uppdrag har blivit både fler och mer komplexa, samtidigt som resurserna inte alltid har följt med utvecklingen. Klimatrelaterade extremväder, trafikolyckor, bränder, kemikalieincidenter och akuta samhällsstörningar ställer högre krav på bemanning, utrustning och tillgänglighet än tidigare. I Österbotten, med långa avstånd, skärgård och en blandning av tätorter och glesbygd, innebär begränsad kapacitet att insatstiderna snabbt riskerar att bli för långa – särskilt när flera händelser inträffar samtidigt.
Utredningar och erfarenhet från räddningsbranschen visar att kapacitet inte bara handlar om antal stationer, utan om helheten: bemanning per skift, möjlighet till förstärkning, fungerande ledning och uthållighet över tid. Forskning och nationella riskanalyser pekar på att system som är dimensionerade för ”normalvardag” blir sårbara vid toppar, extremväder eller större olyckor. Tillräcklig grundbemanning och regional samordning är avgörande för att undvika att personal slits ut och att säkerheten försämras.
Vi behöver stärka räddningstjänstens faktiska kapacitet, inte bara på papper. Det kräver nationella minimikrav för bemanning och beredskap som tar hänsyn till geografi och riskbild, samt långsiktig finansiering som ger stabilitet. I Österbotten vill jag se tydligare planering för samtidiga händelser, bättre möjligheter till regional förstärkning och en ledningsstruktur som klarar både vardag och kris. Räddningstjänsten ska ha marginaler – för när olyckan är framme finns det inga genvägar.
Räddningsbristen måste åtgärdas
Räddningsväsendet i Finland står inför ett tydligt och dokumenterat kompetensunderskott. Enligt statliga prognoser tusentals nya räddare fram till 2032 för att ersätta pensionsavgångar och upprätthålla nuvarande beredskap. Samtidigt utbildas årligen färre än behovet kräver, och den svenskspråkiga räddarutbildningen erbjuds endast med flera års mellanrum. För Österbotten, där cirka hälften av befolkningen är svenskspråkig och där långa avstånd ställer höga krav på lokal beredskap, innebär detta en konkret risk för längre insatstider och sämre tillgång till service på båda nationalspråken.
Erfarenhet från räddningsbranschen visar att oregelbundna utbildningsstarter försvårar rekrytering och gör det svårt att planera återväxten. Nationella utredningar pekar också på att regioner med stabil utbildningstillgång och strukturerad introduktion har lägre personalomsättning. Språkkompetens är samtidigt en säkerhetsfråga: tydlig kommunikation vid larm, räddningsinsats och efterarbete är avgörande för både personalens och allmänhetens trygghet.
Min lösning är permanenta utbildningsplatser inom räddningsbranschen och en återkommande svenskspråkig räddarutbildning, inte projektbaserade satsningar. Staten måste ta ansvar för långsiktig finansiering, medan välfärdsområdet i Österbotten planerar rekrytering utifrån pensionsdata, riskbild och geografi. Med regionala traineeprogram och språkstöd kan vi säkra både kapacitet och kvalitet över tid.
Fler poliser i aktiv tjänst
Finland har i dag cirka 7 400 poliser i aktiv tjänst, trots ett nationellt mål om 8 000. Det innebär att landet ligger under både EU-snittet och sina egna trygghetsambitioner. Bristen märks tydligast i glesbygd, kust och skärgård, där patruller är färre och inställelsetiderna längre. I Österbotten påverkas vardagstryggheten när polisen tvingas prioritera mellan uppdrag och när synlig närvaro minskar.
Nationella trygghetsanalyser visar att polisens närvaro är en av de starkaste faktorerna för både upplevd och faktisk trygghet. Samtidigt visar pensionsprognoser att upp till en tredjedel av poliskåren når pensionsålder inom det kommande decenniet. Forskning pekar på att ryckvisa budgetsatsningar leder till instabilitet, medan långsiktig finansiering ger bättre rekrytering, utbildning och personalhållbarhet.
Min lösning är flerårig finansiering som faktiskt leder till 8 000 poliser i aktiv tjänst, med utbildningsvolymer som matchar pensionsavgångarna. Resurser ska riktas särskilt till glesbygd, kust och skärgård, och kombineras med lokala samverkansmodeller där polisen inte lämnas ensam i sociala och psykiatriska ärenden. Trygghet ska märkas där människor lever sina liv – inte bara i statistiken.
Förstavårdare – kortare väntetider på sjukhus och en fungerande vårdkedja
Ambulanspersonal i Finland beskriver ett återkommande problem: ambulanser blir stående på sjukhus i väntan på överlämning. I flera regioner rapporteras väntetider på 30–90 minuter, ibland längre. Under denna tid är ambulansen inte tillgänglig för nya larm. I Österbotten, där avstånden är långa och antalet enheter begränsat, får detta snabbt konsekvenser för responstider och patientsäkerhet.
Data från prehospital vård visar att en betydande andel av ambulansuppdragen – uppskattningsvis 30–40 % – rör psykisk ohälsa eller social problematik. Internationella studier visar att tydliga triagemodeller och snabba överlämningsprocesser kan minska stilleståndstiden med upp till 40 %, samtidigt som belastningen på akutmottagningar minskar.
Min lösning är vårdkedjor som håller ihop i praktiken. Det innebär nationella mål för maximala överlämningstider, effektivare triage och bättre tillgång till vård vid psykisk ohälsa redan i primärvården. I Österbotten vill jag se snabbspår för ambulansöverlämning, tydliga psykiatriska vårdvägar och ett stationsnät som är dimensionerat för regionens geografi.
Psykiatrisk ambulans – rätt kompetens vid rätt kris
Psykisk ohälsa är i dag en av de vanligaste orsakerna till blåljusuppdrag. Enligt nationella uppskattningar rör upp till en tredjedel av alla 112-uppdrag psykisk ohälsa, suicidrisk eller akut social kris. Trots detta är systemet fortfarande utformat för somatiska tillstånd, vilket leder till onödiga transporter, långa väntetider och ökad användning av tvång.
Utvärderingar av psykiatriska ambulanser, bland annat i Finland och andra nordiska länder, visar tydliga effekter: färre akuta transporter, minskad polisnärvaro i vårdärenden och bättre upplevd kvalitet för patienter. Studier visar också minskning av tvångsåtgärder och kortare vårdkedjor när bedömning och krisstöd ges på plats.
Min lösning är att göra psykiatrisk ambulans till en nationell vårdform, med tydligt mandat, lagstöd och statlig finansiering. I Österbotten vill jag införa en psykiatrisk ambulans anpassad till regionens geografi och tvåspråkighet, samordnad med jourpsykiatri och lågtröskelvård. När livet skakar ska rätt kompetens finnas där direkt.
Hur jag arbetar politisk
För mig handlar politik inte om att vara snabbast eller mest högljudd. Det handlar om att förstå helheten och sedan förändra det som faktiskt spelar roll för människor.
Jag försöker alltid arbeta med tre enkla principer:
-
Vardag först: politik måste börja där människor befinner sig, inte i abstrakta modeller.
-
Systemlogik: jag vill förstå varför något inte fungerar. När orsaken är tydlig blir lösningen möjlig.
-
Tydlighet och uthållighet: jag tror inte på engångslösningar. Jag tror på strukturer som håller även när ingen tittar.
Det är så jag vill utveckla vården, stärka tryggheten och bygga välfärd i ögonhöjd.
Min långsiktiga vision
Min vision är enkel: människor ska kunna leva goda liv, känna trygghet och lita på att systemen fungerar – inte bara idag, utan även om tio, tjugo och trettio år.Jag vill att välfärden ska vara stabil, rättvis och i ögonhöjd genom hela livet: i barnens skolstart, i familjernas vardag, i arbetslivet, i den psykiska hälsan och i de år vi blir äldre.Det kräver att vi bygger strukturer som håller. Att vi stärker vården, blåljus och äldreomsorg. Att vi använder ekonomin klokt och långsiktigt. Och att vi ser helheten i stället för att lappa symptom.För mig är visionen inte maximalism eller stora ord.Det handlar om ett samhälle där människor ska känna:“Det fungerar. Jag är trygg. Jag kan stanna här.”Det är det Österbotten jag vill vara med och utveckla.