Löner och arbetsvillkor
Lönerna motsvarar inte ansvaret och arbetsbelastningen
Finland står mitt i en långvarig vårdbrist. THL bedömer att landet kommer att sakna upp till 20 000 vårdare fram till 2030, och utvecklingen syns redan i praktiken: avdelningar går på miniminivå, hemvården pressas till det yttersta och allt fler väljer bort yrket. En stor del av problemet är ekonomiskt. Lönerna i vården har länge legat under nivåerna i jämförbara branscher, trots tunga ansvarsuppgifter, hög arbetsbelastning och obekväma arbetstider. Detta påverkar både rekryteringen och möjligheten att behålla erfaren personal. I Österbotten – liksom i hela landet – beskriver vårdarna samma sak: de älskar sitt arbete, men villkoren gör det svårt att orka långsiktigt.
Lönen är en viktig faktor, men inte den enda
Nordisk och europeisk forskning visar att människor väljer vårdyrken när lönen är konkurrenskraftig, men att de stannar när arbetsvillkoren är rimliga. Den främsta orsaken till att vårdpersonal lämnar yrket är inte enbart lönenivån, utan kombinationen av låg ersättning, underbemanning, bristande återhämtning och begränsade möjligheter att påverka sitt arbetsschema. Studier pekar också på att yrken med tungt ansvar och stora krav på flexibilitet behöver högre kompensation än yrken med normal arbetstid. När dessa faktorer inte är på plats ökar personalomsättningen, vilket i sin tur försämrar både vårdkvalitet och kontinuitet. Forskningen är tydlig: hållbara arbetsvillkor är den enskilt starkaste faktorn för att minska vårdbristen.
Högre lönenivåer, bättre ersättning och löneutvecklingsstegar
Min utgångspunkt är att Finland inte kan lösa vårdkrisen utan att vårdyrkena blir mer attraktiva än idag. Det kräver lönenivåer som motsvarar ansvar och kompetens, bättre ersättning för kvällar och nätter och tydliga löneutvecklingsstegar som värdesätter erfarenhet. Det kräver också arbetsvillkor där bemanningen är stabil, återhämtningen möjlig och scheman går att planera utan att vårdare tvingas kompromissa med sin egen hälsa. Och framför allt kräver det att staten tar ett större ansvar – välfärdsområdena kan inte ensamma bära kostnaden för en nationell kompetenskris. En hållbar vård börjar med en personal som orkar och vill stanna kvar.
Arbetsmiljö och ledarskap – en vård där människor orkar och utvecklas
Arbetsmiljön är idag en av de största orsakerna till vårdkrisen i Finland.
Enligt Arbetshälsoinstitutet upplever en majoritet av vårdpersonalen att tempot är för högt, att bemanningen ofta är otillräcklig och att arbetsdagen präglas av avbrott, störningar och administration som tar tid från patienterna. Många nyutexaminerade lämnar yrket tidigt, och erfarna kollegor går ner i tid eller byter bransch när belastningen blir för tung. Bristen på kontinuitet – både i arbetsledningen och i teamen – gör att arbetsmiljön blir fragmenterad och otrygg, särskilt inom äldreomsorg, hemvård och jourvård. I tvåspråkiga områden tillkommer en språklig dimension: brist på svenskkunnig personal gör arbetet mer stressfyllt och skapar frustration hos både klienter och vårdare. Det här är inte bara ett personalproblem – det är ett systemproblem.
Arbetsmiljö och ledarskap är avgörande för kvaliteten i vården.
Studier visar att patienter får säkrare vård när team är stabila, när personalen har inflytande över scheman och när arbetsbelastningen är rimlig. Forskningen visar också att ledarskapets kvalitet – tydliga strukturer, tillgängliga chefer och god kommunikation – är en av de starkaste faktorerna för att personal stannar i yrket. I Norden har man sett att vårdorganisationer som satsar på kontinuitet, stödjande kultur och kompetensutveckling har lägre sjukfrånvaro, bättre resultat och högre trivsel. Språklig trygghet är dessutom kopplad till minskad stress: när vårdare kan arbeta på det språk de behärskar väl förbättras arbetsflödet och relationen till patienterna.
Arbetsmiljö är kärnan i kvaliteten och ett av de starkaste rekryteringsverktygen vi har
Min utgångspunkt är enkel: Finland kan inte lösa vårdkrisen utan att skapa arbetsmiljöer där människor både orkar och vill stanna. Det innebär att vi måste bygga vården runt stabila team, rimlig arbetsbelastning och ett ledarskap som är närvarande, lyssnande och tydligt. Det innebär att bemanning och arbetsro är lika viktiga som digitala system och nya byggnader. I Österbotten handlar det dessutom om språktrygghet som arbetsvillkor – personalen ska kunna arbeta säkert på sitt språk, och klienterna ska förstå den som vårdar dem. Min linje är därför att arbetsmiljö ska lyftas till samma nivå som personalfinansiering och utbildning i den nationella debatten. Det är arbetsmiljön som avgör om människor väljer vården, stannar i vården och mår bra i vården. En god arbetsmiljö är inte en lyx – den är själva fundamentet för en trygg och hållbar välfärd.
Kompetensförsörjning
Finlands vårdutbildningar räcker inte längre till för att möta behoven. Enligt Undervisnings- och kulturministeriet utexamineras varje år färre sjukskötare än vad som behövs för att täcka pensionsavgångar och den ökade efterfrågan inom äldreomsorg, hemvård och sjukhusvård. Samtidigt hoppar många av redan under studietiden eller lämnar yrket kort efter examen. Den här utvecklingen drivs av tunga praktikperioder, bristande handledning och osäkerhet kring framtida arbetsvillkor. I två- och flerspråkiga regioner tillkommer ytterligare en utmaning: det utbildas inte tillräckligt många vårdare med god svenska för att trygga språkservicen, trots att rätten till vård på eget språk är lagstadgad. Resultatet är ett växande glapp mellan behov och tillgång – både nationellt och lokalt.
Forskning från både Finland, Norden och EU visar att utbildningsvolymer är avgörande, men inte tillräckliga i sig. Det som avgör om studerande fullföljer sin utbildning är kvaliteten på handledningen, upplevelsen av att lyckas i praktiken och känslan av att vårdyrket är hållbart att arbeta i på lång sikt. Studier pekar på att drop-out minskar när handledningen är strukturerad, arbetsbelastningen rimlig och studenterna får möjlighet att växa in i rollen. Internationell forskning visar också att vårdprofessioner med tydliga karriärvägar – specialistroller, vidareutbildning och möjligheter till utveckling – har betydligt högre kvarstannandegrad. Språkfrågan är lika tydlig: i områden där vården inte fungerar på patientens språk minskar både kvaliteten och attraktiviteten att arbeta där.
Min utgångspunkt är att Finland behöver utbilda fler, men framför allt måste vi bli bättre på att ta hand om dem vi utbildar. Det betyder fler studieplatser, men också bättre praktikförhållanden, starkare handledning och övergångsmodeller där nyutexaminerade vårdare får stöd de första åren i arbetslivet. Det betyder att språksäkerhet måste vara en del av kompetensförsörjningen, inte ett sidospår – särskilt i Österbotten där tvåspråkighet är en del av tryggheten. Och det betyder att karriärvägar, vidareutbildning och specialistkompetens ska vara tillgängliga i hela landet, inte bara i universitetsstäderna. Min linje är tydlig: Finland ska utbilda fler, behålla fler och skapa förutsättningar för att vårdare kan arbeta hållbart genom hela yrkeslivet. Det är kärnan i en modern, mänsklig välfärd.
Psykisk hälsa – tidiga insatser, nära stöd och vård i ögonhöjd
Psykisk ohälsa är i dag en av de största folkhälsoutmaningarna i Finland. Enligt FPA och THL fick över 100 000 personer sjukdagpenning för psykiska diagnoser 2024, och unga vuxna står för en oproportionerligt stor del av ökningen. Samtidigt visar skolhälsoenkäten att nästan 75 procent av flickor i andra stadiet rapporterar psykiska symptom, och att allt fler unga söker hjälp – men möts av köer, brist på psykologer och system som inte hänger ihop. Detta märks särskilt i bristen på svenskspråkiga terapeuter och elevhälsans svaga närvaro i skolorna.
Tidig behandling minskar behovet av akutpsykiatri, minskar sjukskrivningar och ger fler unga möjlighet att fortsätta studier och arbete. Terapigarantin är ett steg i rätt riktning, men utan finansiering och utan ett nätverk av svenskspråkiga terapeuter når den inte sin fulla potential. Social prescribing, som prövats i flera europeiska länder, visar på minskad depression, förbättrad livskvalitet och färre återbesök i vården.
Mina lösningar utgår från just detta: tidiga, nära och lågtrösklade insatser. Det betyder en terapigaranti som faktiskt fungerar, lågtröskelmottagningar utan remiss, och fler psykologer och multiprofessionella team i primärvården. Det betyder också psykambulanser, övernattningslägenheter vid kris och att digitalisering ska stärka – inte ersätta – det mänskliga mötet.
Missbruk & beroende – vård som möter människor där de är
Finland har sett en kraftig ökning av allvarliga beroendeproblem. År 2023 nådde antalet drogrelaterade dödsfall sin högsta nivå någonsin, med över 300 dödsfall, och ökningen är tydlig bland unga vuxna. THL rapporterar samtidigt att alkoholrelaterade skador fortsatt är bland de vanligaste orsakerna till vårdbesök. I Österbotten varierar tillgången till stöd kraftigt mellan kommuner, och många får vård först när situationen blivit akut nog för polis eller jour.
Studier visar att lågtröskelmottagningar minskar överdoser, förbättrar funktionsförmåga och minskar kostnader för akutvård. Social prescribing har i missbruksvård visat sig minska återfall och stärka vardagsstruktur. Skadereducerande åtgärder, som naloxonprogram och brukarrum, har internationellt räddat tusentals liv – och Finland ligger efter i implementeringen.
Jag vill se en väg in, inte fem. En sammanhållen beroendekedja, en fast kontaktperson och ett system där skillnaden mellan mentalvård, socialtjänst och beroendevård inte ska behöva vara patientens problem. Jag föreslår tvåspråkiga psykambulanser, mobila team i skärgård och landsbygd samt permanenta lågtröskelmottagningar på flera orter. Och på nationell nivå: lagstadgad rätt till beroendevård utan remiss, ett nationellt naloxonprogram och social prescribing som obligatorisk del av eftervården.
Barn, unga & elevhälsa – trygghet i vardagen bygger framtidens samhälle
Ungas psykiska hälsa har försämrats i Finland under mer än ett decennium. THL visar att nästan en fjärdedel av elever i årskurs 8–9 rapporterar medelsvår eller svår depression, och att skolfrånvaro, stress och ångestsymptom fortsätter öka. Samtidigt fungerar inte elevhälsan som lagstiftningen avsett: kuratorer ansvarar ofta för 600–800 elever, psykologer saknas i många skolor, och SHVS har i Vasa en av landets längsta väntetider.
Forskning från Finland och Norden visar att när elevhälsan finns fysiskt på skolan, minskar både akuta kriser och långvarig psykisk ohälsa. Social Emotional Learning (SEL) – som stärker barns känsloreglering, konflikthantering och sociala färdigheter – har visat sig minska mobbning, förbättra skolresultat och stärka psykisk resiliens.
Jag tycker elevhälsan ska tillbaka in i skolorna. Det innebär fler psykologer och kuratorer på plats, walk-in-tider, och könsspecifika insatser för flickor i yrkesutbildning och pojkar med låg skolnärvaro. Det innebär att SHVS måste finansieras ordentligt och att studerande i Vasa får den vård de betalar för. Och framför allt: att vi bygger ett skolsystem där SEL, trygghet och närvarande vuxna inte är extraservice – utan grundläggande infrastruktur.
Familj & socialt stöd – trygghet ska börja hemma, inte i köer
Barnfamiljer i Finland beskriver allt oftare att stödet inte räcker till. THL:s analyser visar att behovet av barnskyddets öppenvårdsstöd har ökat stadigt under det senaste decenniet, medan rådgivningar och familjecentraler kämpar med resursbrist. I Österbotten – särskilt i de svenskspråkiga delarna – syns bristen på psykologer och socialarbetare tydligt: väntetiderna är långa, och familjer hänvisas mellan flera aktörer utan att någon tar helhetsansvar. När systemet fragmenteras är det barnen som faller först.
Det finns omfattande evidens för att tidigt stöd minskar behovet av barnskydd, akuta insatser och långvarig vård. Finska studier från bl.a. THL och Helsingfors universitet visar att förebyggande hembesök, föräldrastöd och integrerade familjecentraler minskar stress, förbättrar barns utveckling och reducerar samhällskostnader på sikt. Samtidigt visar forskning att brist på samordning mellan rådgivning, skolor och mentalvård är en av de största orsakerna till att hjälpen kommer för sent.
Jag vill se ett familjestöd som inte bygger på projekt, utan på långsiktig struktur. Det handlar om fler utbildningsplatser för svenskspråkiga psykologer och socialarbetare, en finansieringsmodell som premierar förebyggande arbete och lagstadgade minimikrav på psykosocial kompetens i rådgivning och familjecentraler. I Österbotten betyder det också fleråriga partnerskap med tredje sektorn, ett Digi-Familjecenter som guidar föräldrar rätt, och stöd som följer hela familjen – särskilt barn som lever i psykiskt belastade eller beroenderelaterade miljöer. Trygghet ska inte bero på var i systemet man råkar hamna.
Primärvård, vårdkedjor & tillgänglighet – vården ska finnas där människorna finns
Finland har en av OECD-ländernas lägsta läkartäthet i primärvården, och enligt THL saknas särskilt psykologer och multiprofessionella team i många hälsocentraler. Vårdgarantin på 7 dagar uppfylls inte i majoriteten av välfärdsområden, och i Österbotten pekar invånare på språkbrister, svårigheter att få tider och en vårdkedja där patienten bollas mellan flera nivåer. För äldre, kroniskt sjuka och personer i skärgård är denna fragmentering särskilt allvarlig.
Egenläkarmodeller, där patient och vårdteam har en stabil relation över tid, har i både Finland och internationellt visat sig minska akutbesök, sjukhusinläggningar och total vårdkonsumtion. Studier visar att när primärvården har psykologer och social kompetens nära patienten förkortas behandlingstider och problemen sjunker i svårighetsgrad. Tillgänglig och tvåspråkig service är dessutom direkt kopplat till bättre patientutfall i tvåspråkiga regioner.
Jag vill bygga en primärvård där man känner sin vårdpersonal och där vårdkedjan håller ihop. Det innebär en nationell egenläkarmodell, fler psykologer per hälsostation och multiprofessionella team som kan ta helhetsansvar. Det innebär också statlig finansiering som faktiskt räcker till för att uppfylla vårdgarantin, samt tydliga krav på geografisk tillgänglighet så att även glesbygd och skärgård har närservice. I Österbotten innebär det tvåspråkighet som norm, samarbete med tredje sektorn och digitala lösningar som frigör tid – inte tar tid.
Hur jag arbetar politisk
För mig handlar politik inte om att vara snabbast eller mest högljudd. Det handlar om att förstå helheten och sedan förändra det som faktiskt spelar roll för människor.
Jag försöker alltid arbeta med tre enkla principer:
-
Vardag först: politik måste börja där människor befinner sig, inte i abstrakta modeller.
-
Systemlogik: jag vill förstå varför något inte fungerar. När orsaken är tydlig blir lösningen möjlig.
-
Tydlighet och uthållighet: jag tror inte på engångslösningar. Jag tror på strukturer som håller även när ingen tittar.
Det är så jag vill utveckla vården, stärka tryggheten och bygga välfärd i ögonhöjd.
Digitalisering i vården – teknik som stärker människan, inte ersätter henne
Finland ligger långt fram i digitala offentliga tjänster, men inom vården har utvecklingen blivit ojämn. Enligt THL upplever mer än 40 % av äldre att digitala vårdtjänster är ”svåra eller mycket svåra att använda”, och i flera delar av landet – särskilt skärgård och glesbygd – brister uppkoppling och teknisk infrastruktur. I Österbotten förstärks problemen av att många system saknar fungerande svenska, vilket gör att digitaliseringen riskerar att skapa nya ojämlikheter i stället för att minska avståndet mellan människor och vård.
Internationella studier visar att digitala verktyg bara avlastar vården när de är lättanvända, språkligt tillgängliga och integrerade i vårdkedjan. I Finland har digitala reformer ofta lett till mer administration, inte mindre: enligt Kommunförbundets kartläggning upplever vårdpersonal att flera e-tjänster innebär dubbeldokumentation och förlängda arbetsmoment. Samtidigt visar forskning att rätt utformade digitala tjänster kan minska väntetider, förbättra triage och frigöra tid för direkta patientkontakter.
Jag vill att digitalisering i vården ska utgå från människan – inte tvärtom. Det innebär nationella krav på tvåspråkighet, enkel användning och system som minskar pappersarbete i stället för att skapa det. Det innebär digitalt stöd till äldre, ett program för att motverka digitalt utanförskap och bredband som fungerar i hela landet. I Österbotten vill jag se att digitala alternativ finns – men aldrig som enda väg in. Digitalisering ska ge tryggare kontakt, bättre flöden och mer tid för vård. Det mänskliga mötet är alltid kärnan.
Min långsiktiga vision
Min vision är enkel: människor ska kunna leva goda liv, känna trygghet och lita på att systemen fungerar – inte bara idag, utan även om tio, tjugo och trettio år.Jag vill att välfärden ska vara stabil, rättvis och i ögonhöjd genom hela livet: i barnens skolstart, i familjernas vardag, i arbetslivet, i den psykiska hälsan och i de år vi blir äldre.Det kräver att vi bygger strukturer som håller. Att vi stärker vården, blåljus och äldreomsorg. Att vi använder ekonomin klokt och långsiktigt. Och att vi ser helheten i stället för att lappa symptom.För mig är visionen inte maximalism eller stora ord.Det handlar om ett samhälle där människor ska känna:“Det fungerar. Jag är trygg. Jag kan stanna här.”Det är det Österbotten jag vill vara med och utveckla.