Svep för att läsa mer
Varför jag blev politiskt aktiv
​
Jag blev inte politiskt aktiv för att jag hade en färdig ideologisk karta eller en ambition om att synas. Det växte fram långsamt, ur vardagen och ur sådant som inte riktigt gick att släppa.
​
Genom mitt arbete har jag sett hur beslut som fattas långt bort får väldigt konkreta konsekvenser nära människor. Hur riktlinjer, budgetramar och organisatoriska val landar i möten mellan personal och patienter, mellan äldre och omsorg, mellan familjer och system. Ofta fungerar det. Men ibland gör det inte det. Och när det brister är det sällan någon enskild som gjort fel. Det är strukturer som inte riktigt håller ihop.
​
Jag märkte att jag allt oftare ställde samma frågor. Varför är det så svårt att få helheten att fungera? Varför faller människor mellan stolarna när de behöver stödet som mest? Varför lägger vi så mycket ansvar på individen i system som borde bära själva?
Till slut räckte det inte längre att konstatera problemen eller prata om dem i korridorer och fikarum. Jag kände ett behov av att ta ansvar också där besluten formas. Inte för att ha alla svar, utan för att bidra med perspektiv från vardagen och med en vilja att göra systemen mer begripliga, mer sammanhängande och mer mänskliga.
​
Politik blev för mig ett sätt att försöka knyta ihop det jag sett i praktiken med det ansvar som finns på strukturell nivå. Att arbeta för en välfärd i ögonhöjd, där människors liv är utgångspunkten och där trygghet byggs genom fungerande vardag, inte genom stora ord.
Det är fortfarande den drivkraften som bär mitt engagemang. Att lyssna, tänka långsiktigt och ta ansvar för helheten. Inte för att förändra allt snabbt, utan för att förändra det som verkligen spelar roll.
Varför jag blev politiskt aktiv
​
Jag blev inte politiskt aktiv för att jag hade en färdig ideologisk karta eller en ambition om att synas. Det växte fram långsamt, ur vardagen och ur sådant som inte riktigt gick att släppa.
​
Genom mitt arbete har jag sett hur beslut som fattas långt bort får väldigt konkreta konsekvenser nära människor. Hur riktlinjer, budgetramar och organisatoriska val landar i möten mellan personal och patienter, mellan äldre och omsorg, mellan familjer och system. Ofta fungerar det. Men ibland gör det inte det. Och när det brister är det sällan någon enskild som gjort fel. Det är strukturer som inte riktigt håller ihop.
​
Jag märkte att jag allt oftare ställde samma frågor. Varför är det så svårt att få helheten att fungera? Varför faller människor mellan stolarna när de behöver stödet som mest? Varför lägger vi så mycket ansvar på individen i system som borde bära själva?
Till slut räckte det inte längre att konstatera problemen eller prata om dem i korridorer och fikarum. Jag kände ett behov av att ta ansvar också där besluten formas. Inte för att ha alla svar, utan för att bidra med perspektiv från vardagen och med en vilja att göra systemen mer begripliga, mer sammanhängande och mer mänskliga.
​
Politik blev för mig ett sätt att försöka knyta ihop det jag sett i praktiken med det ansvar som finns på strukturell nivå. Att arbeta för en välfärd i ögonhöjd, där människors liv är utgångspunkten och där trygghet byggs genom fungerande vardag, inte genom stora ord.
Det är fortfarande den drivkraften som bär mitt engagemang. Att lyssna, tänka långsiktigt och ta ansvar för helheten. Inte för att förändra allt snabbt, utan för att förändra det som verkligen spelar roll.
Det som formar mig utanför politiken
​
Mycket av det som präglar hur jag tänker och arbetar formas utanför mötesrum och beslutsprocesser. I vardagen, i relationer och i sådant som inte alltid syns men som sätter riktning.
​
Jag uppskattar det som är långsamt och genomtänkt. Att läsa snarare än att skumma. Att lyssna färdigt innan jag drar slutsatser. Att ta en promenad utan mål för att låta tankarna landa. Det är ofta där idéer klarnar, inte i tempot utan i pausen.
Familjen är min tydligaste kompass. Den påminner mig om vad trygghet faktiskt betyder i praktiken: att vardagen fungerar, att systemen inte stjäl energi i onödan och att man kan lita på att hjälp finns när den behövs. Det gör politiska frågor om vård, omsorg och beredskap mindre abstrakta och mer påtagliga.
​
Jag dras också till sådant som har struktur och historia. Böcker som håller över tid. Material som åldras väl. Miljöer där man känner att någon har tänkt längre än till nästa steg. Det är samma sorts hållbarhet jag söker i samhällsbygget.
Det är kanske därför jag ofta återkommer till vardagen som måttstock. För mig börjar politik inte i ideologiska motsättningar, utan i frågan om livet faktiskt fungerar för människor som försöker få ihop arbete, familj och ansvar.
​
Det är där jag står. Och det är därifrån jag tar med mig perspektiv in i politiken.
Jag vill vara en politiker som går att nå
För mig är kontakt inte ett sidospår i politiken, det är en del av själva uppdraget. Jag vill att människor ska känna att de kan höra av sig när något skaver, när något inte fungerar eller när de vill dela en idé.Oavsett om det gäller vården, skolan, äldreomsorgen eller tryggheten i vardagen så är du välkommen att höra av dig.Jag försöker alltid svara så snabbt jag kan, och jag lyssnar på riktigt.