Apoteksreformen: vad bär apotekssystemet när marginalerna krymper?

Efter att ha gått igenom underlaget till den nya apotekslagen har jag fastnat mindre vid reformens intentioner och mer vid dess förutsättningar. Det här är mina tankar om vad som bär ett system när marginalerna krymper och vad som riskerar att bli sårbart först.

Jag har tänkt en hel del på den nya apotekslagen och vad den säger om hur vi ser på apotekens roll i samhället. I grunden förstår jag viljan att modernisera: ekonomiska ramar förändras, tekniken utvecklas och det finns ett legitimt behov av att se över hur resurser används. Att låtsas som om apotekssystemet står utanför den utvecklingen vore orealistiskt. Samtidigt är det just därför förändringar måste göras med särskild eftertanke.

Apotek är nämligen inte en verksamhet som enkelt kan justera sig när villkoren ändras eftersom både sortimenten och priserna är reglerade. Så när ekonomin pressas finns det väldigt lite handlingsutrymme. Det går inte att snabbt ändra affärsmodell eller skala bort delar av verksamheten utan att kärnan påverkas. Därför kan även relativt små förändringar få stora konsekvenser i praktiken, i synnerhet eftersom det verkar finnas ganska stor tilltro till att vardagen fortsätter fungera även när marginalerna krymper.

För många människor är apoteken den mest tillgängliga kontakten med hälso- och sjukvården och borde absolut ses som att de är en integrerad del av den. Och just

den delen upplever jag som särskilt sårbar. Rådgivning tar tid. Närvaro kostar. Kontinuitet kräver personal som stannar kvar. Om förutsättningarna blir för pressade är det svårt att se hur dessa delar inte skulle påverkas, även om det aldrig uttrycks som ett uttalat mål.

Jag tänker också på hur ojämnt effekterna riskerar att slå. Ett system kan fungera väl i genomsnitt och samtidigt försvagas lokalt. För den som bor på en ort där apoteket försvinner eller får kraftigt begränsade resurser spelar det liten roll hur helheten ser ut på nationell nivå. Tillgänglighet är alltid lokal. Den mäts i avstånd, i öppettider och i den ork som krävs för att få vardagen att fungera.

Samma sak gäller språket. Service på svenska uppstår inte av sig själv utan kräver stabila verksamheter och långsiktiga förutsättningar. När ekonomin blir ansträngd är det sällan de mest resurskrävande delarna som skyddas först för att strukturen inte längre bär som den ska.

En annan aspekt är hur mycket ansvar som skjuts framåt i tiden. Det finns en stark tilltro till uppföljning och till möjligheten att justera senare om det behövs. I teorin är det klokt, men i praktiken kräver det politisk närvaro över tid, uppmärksamhet på detaljer och en beredskap att erkänna när något inte fungerar som tänkt. Erfarenheten säger att det är svårare än det låter.

För mig handlar det här inte om att vara för eller emot förändring. Det handlar om att förstå vilken del av systemet man faktiskt rör vid. Apotek är inte en perifer funktion. De är en del av vårdens infrastruktur, även om de ofta hamnar i ett mellanting mellan vård och marknad. När man justerar infrastrukturen måste stabilitet väga minst lika tungt som effektivitet.

Jag landar därför inte i ett enkelt ja eller nej. Men jag landar i en tydlig oro för att man underskattar hur lite som krävs för att rubba balansen. Och i en lika tydlig förväntan på att ansvaret inte upphör när lagen träder i kraft, utan tvärtom börjar då.

En välfärd i ögonhöjd byggs genom hur vi tar ansvar för dem över tid. Apoteken är en sådan grundfunktion. Det är därför jag tycker att den här frågan förtjänar eftertanke, uppmärksamhet och en verklig beredskap att justera kursen när vardagen visar något annat än kalkylerna.