Finlands mentala ohälsa i siffror och framtidens reformer

Trots Finlands status som världens lyckligaste land har vi en allvarlig folkhälsoutmaning som kostar samhället 11 miljarder euro årligen, präglad av långa vårdköer och regional ojämlikhet. Vårt nuvarande system för mentalvård är i grunden reaktivt, vilket innebär att insatser ofta sätts in för sent, när ett tillstånd redan har blivit allvarligt och kostsamt. Jag tror därför en mer proaktiv strategi skulle vara en sund investering i både humankapital och långsiktig ekonomisk hållbarhet. 

Jag tycker att Finlands ställning som världens lyckligaste land erbjuder en paradoxal men nödvändig utgångspunkt för att adressera en av våra största folkhälsoutmaningar: den mentala hälsan. För idag upplever var femte finländare psykiska besvär och den negativa trenden är särskilt alarmerande bland unga. Historiskt sett är detta inte ett nytt problem, men dess karaktär har förändrats. Medan självmordstalen, särskilt bland män, har halverats sedan den dystra toppen på 1990-talet tack vare nationella insatser, har vi sett en närmast explosionsartad ökning av sjukskrivningar och förtidspensioneringar på grund av psykisk ohälsa. Depression och ångest har blivit den enskilt största diagnosgruppen bakom långtidssjukfrånvaro och är idag en tärande folkhälsokris som kostar samhället uppskattningsvis 11 miljarder euro årligen.

Det finns tydliga regionala skillnader där sjuklighet och behovet av vård är betydligt högre i delar av östra och norra Finland jämfört med exempelvis Österbotten, vilket skapar en ojämlikhet i både hälsa och tillgång till vård. Internationellt sett fortsätter Finland att utmärka sig negativt.

Trots en generell nedgång i självmordstal ligger vi fortfarande över genomsnittet för både EU och övriga Norden. Dessutom är andelen finländare som rapporterar ett ouppfyllt vårdbehov nästan tre gånger högre än EU-genomsnittet, med långa väntetider som främsta orsak. 

Regeringen under Petteri Orpo har visserligen identifierat problemet. I regeringsprogrammet förbinder man sig att fortsätta implementeringen av den Nationella mentalvårdsstrategin och har initierat ett viktigt arbete med att reformera den kostsamma psykoterapeututbildningen. Min kritik är dock att dessa åtgärder, även om de är välkomna, är otillräckliga och för långsamma. Ett grundläggande problem är att åtgärderna inte har öronmärkta anslag och riskerar därför att bli viljeförklaringar utan verklig effekt i välfärdsområdenas pressade ekonomi. En utbildningsreform kommer inte heller att lösa den akuta krisen med månader långa vårdköer som existerar idag.

Fånga upp tidigt med lågtröskelmottagningar

Vårt nuvarande system för mentalvård är i grunden reaktivt, vilket innebär att insatser ofta sätts in för sent, när ett tillstånd redan har blivit allvarligt och kostsamt. Jag tror därför en mer proaktiv strategi skulle vara en sund investering i både humankapital och långsiktig ekonomisk hållbarhet. 

En viktig åtgärd för en mer proaktiv strategi är att förbättra tillgången till vård i ett tidigt skede. När Institutet för hälsa och välfärds (THL) skolhälsoenkät 2023 visar att nästan 30% av flickorna i gymnasiet upplever måttlig till svår ångest, indikerar det ett utbrett behov av lättillgängligt stöd. Den internationellt erkända "Stepped Care"-modellen erbjuder en vetenskapligt grundad lösning.  Lågtröskelmottagningar är det första, logiska steget i denna modell. De ska vara lättillgängliga platser dit man kan gå utan tidsbokning eller remiss för att få en första bedömning och stödsamtal av professionell personal. För många kan några samtal vara en fullt tillräcklig insats.

För de med mer komplexa behov fungerar mottagningen som en intelligent sluss som snabbt och effektivt kan vägleda patienten vidare till rätt vårdnivå. För individen innebär snabbare hjälp minskat lidande och en stärkt förmåga att klara av studier eller arbete. För hälso- och sjukvårdssystemet minskar trycket på den dyra specialistvården, vilket frigör resurser och kortar köerna för de med störst behov. Den allra största vinsten är dock samhällsekonomisk.

Genom att förhindra att lindriga problem leder till långa sjukskrivningar kan vi direkt påverka de socialförsäkringskostnader som idag belastar Folkpensionsanstalten med över en miljard euro årligen enbart för psykisk ohälsa.

Att hålla unga människor kvar i utbildning och vuxna i arbetslivet är den enskilt viktigaste faktorn för att minska den totala samhällskostnaden på 11 miljarder euro. En utbyggnad av lågtröskelmottagningar är därmed en hälsoekonomiskt sund investering som lägger den nödvändiga grunden för ett mer hållbart och humant system.

Bryt vårdköerna med en nationell terapigaranti

När de initiala, lättillgängliga stödinsatserna inte är tillräckliga och ett behov av mer specialiserad vård konstateras, möter individen idag en av de mest kritiska flaskhalsarna i det finska vårdsystemet: väntetiderna. Denna fördröjning är en period där ett tillstånd kan förvärras och individens koppling till arbetslivet försvagas. Psykiska störningar har dessutom utvecklats till att bli den enskilt största diagnosgruppen bakom både långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Väntetiden till Kela-stödd psykoterapi är idag över tre månader. Varje dag en person väntar på behandling är en dag då samhället bär kostnaden för sjukfrånvaron utan att någon aktiv, återhämtningsinriktad åtgärd vidtas. Detta förlänger onödigt mycket de perioder då individer står utanför arbetsmarknaden och fördröjer deras återhämtning. En lagstadgad terapigaranti, med ett tak på 30 dagar från konstaterat behov till påbörjad behandling, är därför en strukturell och ekonomiskt rationell reform.

Idén om en sådan garanti är inte ny. Redan 2019 samlade medborgarinitiativet för en terapigaranti över 50 000 namn och lämnades in till riksdagen. Målet var just att säkerställa tillgång till psykosocial vård inom en månad. Initiativet ledde dock inte till en separat lag, utan dess målsättningar integrerades i den större social- och hälsovårdsreformen. Trots att initiativet lyfte frågan till högsta politiska nivå och resulterade i vissa justeringar av vårdgarantin, kvarstår grundproblemet med långa väntetider till faktisk behandling, vilket understryker att de vidtagna åtgärderna hittills varit otillräckliga.

Anledningen till att ett nytt, mer specifikt förslag skulle vara bättre är att det angriper den verkliga flaskhalsen. Istället för att bara garantera en snabb bedömning av vårdbehovet, vilket är fokus idag, skulle förslaget införa en lagstadgad rättighet till påbörjad behandling inom 30 dagar. Detta är den avgörande skillnaden.

Den nuvarande vårdgarantin har förkortat tiden till en första bedömning, men inte till själva behandlingen. En lagstadgad 30-dagarsgaranti för påbörjad behandling skulle vara ett skarpare och mer bindande verktyg.

Det skulle tvinga fram en strukturell förändring där man inte bara konstaterar ett vårdbehov, utan också måste agera på det inom en strikt tidsram. Detta skapar en direkt koppling mellan konstaterat behov och aktiv åtgärd, vilket är precis vad som saknas idag och vad som orsakar de skenande kostnaderna för sjukfrånvaro. Det är skillnaden mellan att få en diagnos snabbt och att faktiskt få hjälp snabbt.

Forskning visar entydigt att tidigt insatt behandling förkortar sjukdomsförlopp och förbättrar prognosen för återgång i arbete. Terapigarantin ska inte ses som en ökad utgift, utan som en investering som ger avkastning genom minskade utgifter för socialförsäkringssystemet. Kostnaden för att erbjuda en terapiprocess tidigare är betydligt lägre än den ackumulerade kostnaden för flera månaders extra sjukdagpenning och det produktionsbortfall som sjukfrånvaron innebär. Genom att minska väntetiden kan man således direkt reducera de offentliga utgifterna och påskynda individens återgång till att vara en produktiv och skattebetalande medborgare. Terapigarantin är därmed ett strategiskt verktyg för att omvandla en passiv kostnad till en aktiv investering i både individens välmående och Finlands långsiktiga arbetskraftsförsörjning.

Gör suicidprevention till lagkrav

Utöver de direkta vårdinsatserna är det avgörande att lyfta blicken mot ett proaktivt och förebyggande arbete, där suicidprevention utgör enligt mig en central del. Enligt Statistikcentralens data tog 740 individer sitt liv i Finland år 2022. För att sätta denna siffra i perspektiv är den mer än tre gånger högre än antalet omkomna i vägtrafiken under samma år, som var 216 personer. Detta visar att vi står inför en utmaning som kräver samma typ av strukturerade, långsiktiga och datadrivna säkerhetsarbete som vi framgångsrikt har applicerat inom trafiksäkerheten. Dagens insatser är ofta fragmenterade och reaktiva, och de aktiveras först när en kris redan är ett faktum.

Frågan har visserligen uppmärksammats på regeringsnivå. Petteri Orpos regering har, likt den föregående, förbundit sig att implementera den "Nationella mentalvårdsstrategin och programmet för suicidprevention 2020–2030". Denna strategi innehåller många goda intentioner om tidigt ingripande och förebyggande arbete. Problemet är dock att engagemanget i hög grad har stannat vid strategidokument. Kritiker har påpekat att regeringsprogrammet saknar tydliga, öronmärkta anslag och en konkret plan för hur strategin ska genomföras och finansieras i praktiken. Utan resurser och en tydlig ansvarsfördelning blir strategin en papperstiger, och ansvaret riskerar att falla mellan stolarna i välfärdsområdenas ansträngda budgetar.

Det är just här mitt förslag om ett lagstadgat krav är överlägset den nuvarande strategin, eftersom det omvandlar goda intentioner till en tvingande skyldighet.

Ett lagkrav är bättre eftersom det skapar ett tydligt ansvar och garanterar likvärdighet. Till skillnad från en nationell strategi som välfärdsområden kan välja att implementera i olika grad, tvingar en lag varje enskilt område att agera och säkerställer därmed en nationell miniminivå.

Dessutom skulle en lag tvinga fram öronmärkt finansiering, istället för att det förebyggande arbetet ständigt ska behöva konkurrera med den akuta vården om samma pengar. Framför allt skiftar mitt förslag fokus från att vara reaktivt till att vara proaktivt. Det tvingar fram ett systematiskt arbete för att förhindra att kriser uppstår, istället för att enbart stärka vården när någon redan mår dåligt, vilket är både mer humant och mer kostnadseffektivt.

Världshälsoorganisationens (WHO) evidensbaserade strategi "LIVE LIFE" visar med tydlighet att suicid kan förebyggas genom systematiska, nationella insatser som implementeras på lokal nivå. Ett lagstadgat krav på att varje välfärdsområde implementerar en konkret och finansierad suicidpreventionsplan är därför inte en byråkratisk åtgärd, utan ett sätt att omsätta denna beprövade internationella kunskap i praktiken på nationell nivå. En sådan plan skulle tvinga fram ett skifte från sporadiska projekt till en kontinuerlig och strukturerad process.

Detta innebär ett konkret arbete med att utbilda personal inom primärvården, skolan och socialtjänsten för att bättre kunna identifiera individer i riskzonen. Det handlar också om att säkerställa obrutna vårdkedjor, så att en person som sökt hjälp för självmordstankar eller överlevt ett försök garanteras en snabb och systematisk uppföljning, vilket forskning visar är en kritisk faktor för att förhindra nya försök. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är en proaktiv strategi betydligt mer effektiv än en reaktiv. Kostnaden för att utbilda personal och administrera en preventionsplan är minimal i jämförelse med de enorma kostnader som varje självmord medför, inte bara i form av akuta sjukvårdsinsatser utan framför allt i förlorade levnadsår och förlorat humankapital.

Att investera i hälsa är att spara pengar

Årligen ser vi hur över 1,1 miljarder euro betalas ut i sjukdagpenning enbart för psykisk ohälsa. Detta är den direkta, mätbara kostnaden för att vänta. Varje månad som en individ väntar i en terapikö adderar tiotusentals euro till den totala notan på 11 miljarder, när man räknar in produktionsbortfall och andra indirekta kostnader.

Den nuvarande modellen subventionerar passivitet med en precision som vore avundsvärd om målet vore att maximera de offentliga utgifterna.

Mot detta står kostnaden för en garanterad behandling inom 30 dagar. Den initiala investeringen i snabbare terapi och förebyggande insatser är försumbar i jämförelse med avkastningen. Forskning visar entydigt att tidig intervention förkortar sjukdomsförlopp. En minskning av den genomsnittliga sjukfrånvaron med bara några veckor per patient, i en population där tiotusentals årligen insjuknar, skulle inte bara finansiera hela reformen, utan generera en signifikant nettovinst för statskassan.

Därtill kommer den svåraste kalkylen av alla: värdet av de 740 liv som förlorades i självmord år 2022. Ett lagstadgat, proaktivt suicidpreventionsarbete är en minimal försäkringspremie för att reducera en nationell tragedi med oöverskådliga mänskliga och ekonomiska följder. 

Källor: Folkpensionsanstalten (Kela). (2024). Kelasto statistiktjänst. Sjukdagpenning på grund av psykisk ohälsa 2023. Hämtad från www.kela.fi/web/sv/kelasto (Källa för siffrorna om utbetald sjukdagpenning, t.ex. 1,1 miljarder euro).

Institutet för hälsa och välfärd (THL). (2023). Skolhälsoenkäten 2023. Resultat om ungas psykiska hälsa. Hämtad från www.thl.fi/sv/web/thlfi-sv (Källa för påståendet om att nästan 30% av flickorna i gymnasiet upplever ångest).

OECD/European Union. (2022). Health at a Glance: Europe 2022. Data om ouppfyllt vårdbehov. Hämtad från www.oecd.org (Källa för jämförelsen att finländare rapporterar ouppfyllt vårdbehov nästan tre gånger högre än EU-genomsnittet).

Sitran selvityksiä 162. (2020). Mielenterveys ja talous. Toim. Koivusilta, L., Hämäläinen, R-M., & Parhiala, K. (En av de primära källorna för den ofta citerade uppskattningen om att psykisk ohälsa kostar Finland 11 miljarder euro årligen).

Social- och hälsovårdsministeriet. (2020). Nationell mentalvårdsstrategi och program för suicidprevention 2020–2030. Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2020:29. Hämtad från www.julkaisut.valtioneuvosto.fi (Källa för regeringens officiella strategi).

Statistikcentralen. (2023). Dödsorsaker 2022. Statistik över suicid och vägtrafikolyckor. Hämtad från www.stat.fi/sv/ (Källa för siffrorna 740 suicid och 216 döda i vägtrafiken för år 2022).

Statsrådet. (2023). Ett starkt och engagerat Finland: Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. Hämtad från www.valtioneuvosto.fi/sv/statsradet/regeringen/regeringsprogrammet (Källa för regeringens åtaganden gällande mentalvårdsstrategin och psykoterapeututbildningen).

Världshälsoorganisationen (WHO). LIVE LIFE: An implementation guide for suicide prevention in countries. Hämtad från www.who.int (Källa för den evidensbaserade strategin för suicidprevention).