Unga flickors psykiska hälsa och att bygga resilienta miljöer i Finland

Resultaten från Hälsa i skolan 2023 visar att den psykiska ohälsan bland unga är både utbredd och kvar på en sämre nivå än före pandemin. Ohälsan ökade kraftigt under pandemin och 2023 har nivåerna inte återgått till 2019. Men det handlar inte om en allmän ungdomskris utan det finns en tydlig könskoppling. Beroende på skolstadium uppger 28 till 36 procent av flickorna i Finland att de mår dåligt. Motsvarande andel för pojkar är 15 till 21 procent. Skillnaden mellan könen ligger alltså på ungefär 7 till 15 procentenheter, vilket innebär att flickor rapporterar psykisk ohälsa nästan dubbelt så ofta som pojkar. Mönstret bekräftas i internationella jämförelser där tonårsflickor genomgående rapporterar sämre psykisk hälsa än pojkar.

Österbotten visar att utvecklingen går att påverka, men nivån är fortfarande hög. Bland gymnasieflickor mår 30 procent dåligt nationellt, i Österbotten 25 procent. Det är en minskning med 5 procentenheter, ungefär 17 procent lägre nivå jämfört med riket. I yrkesutbildning är siffrorna 36 procent nationellt och 33 procent i Österbotten. Det är 3 procentenheter lägre, ungefär 8 procent lägre nivå än riksgenomsnittet.

Slutsatsen är att generella nationella insatser inte räcker i Finland. Åtgärderna behöver i större utsträckning vara lokalt förankrade, målinriktade och könsspecifika. Vi bör snarast kartlägga vilka lokala skyddsfaktorer som faktiskt används i regioner som Österbotten, bedöma deras effekt och anpassa dem för de skolmiljöer där flickor just nu far mest illa. Resiliens behöver byggas i hela samhället, men också där sårbarheten är som störst, i skolan och nära eleverna, med tydliga mål och särskild uppföljning av resultaten för flickor.

Att bygga resiliens i skolan

Den pedagogiska miljön utgör en viktig arena för kommunernas förebyggande arbete. Vi måste utmana idealiseringen av ett system där prestationer är det centrala. Att bygga resiliens i skolan handlar därför om två saker samtidigt: dels att skydda eleverna från de strukturer som bryter ner, dels att aktivt bygga upp de färdigheter och relationer som stärker inifrån.

Vi måste säkra kommunernas skyddande uppdrag och garantera de ungas rätt att växa i lugn och ro. Detta kan man uppnå på flera olika sätt, till exempel genom sunda och inspirerande skolbyggnader som ger arbetsro, men också genom modeller som "studieskydd" (motsvarande arbetarskydd) som kan främja studieförmågan och förebygga utmattning. Detta innebär att systematiskt arbeta för en trygg psykosocial miljö där skolvägen är säker och där det finns riktade resurser för att motverka all form av mobbning – där insatserna är könsspecifika och tar höjd för att flickors utsatthet (ofta relationell och psykologisk) ser annorlunda ut än pojkars.

Parallellt med studieskydd behöver vi implementera ett studietidsskydd (motsvarande arbetstidsskydd), där kommunen ser till att skolans totala belastning är rimlig.

Eleverna måste ha tid att växa, utvecklas och vara lediga, något som är direkt kopplad till hälsa, eftersom otillräcklig sömn är ett växande problem som drabbar över 40 % av gymnasieflickorna.

En fungerande morgon- och eftermiddagsverksamhet och en satsning på hobbyverksamhet i anslutning till skoldagen blir då avgörande, då forskning entydigt visar att en meningsfull hobby är en av de starkaste skyddsfaktorerna. Detta förebyggande arbete är helt beroende av tillräckliga resurser. Både forskning och lärarkåren är överens om att inkludering utan tillräckliga resurser, rimliga gruppstorlekar och fungerande stöd för elever med specialbehov inte fungerar.

Men en trygg arena är bara halva lösningen. Parallellt med detta yttre skyddsnät måste skolan aktivt träna elevernas inre motståndskraft. Det handlar om att systematiskt lära ut sociala och emotionella färdigheter (SEL). Internationell forskning visar att denna typ av träning inte bara minskar psykisk ohälsa, utan även förbättrar de akademiska resultaten. Det är de medvetandegörande insatser som krävs för att lära sig känneteckna och hantera sina känslor.

Det handlar också om att stärka de sociala relationerna. Resiliensforskningen är tydlig: den enskilt starkaste skyddsfaktorn för ett barn är en stabil relation till minst en trygg vuxen. Här måste skolan ha en "hela skolan"-strategi som bygger på ett fungerande samarbete mellan hemmet och skolan och garantera stöd på plats i skolan i form av skolpsykologer, kuratorer och tillräcklig elevhandledning. Det belyser också en allvarlig brist, då THL:s enkät visar att bara cirka hälften av eleverna upplever att de lätt kan få hjälp av en kurator eller psykolog när de behöver det. Att fortsätta utveckla ungdomsarbetet i skolorna blir därmed ett konkret sätt att placera fler trygga vuxna i de ungas vardag.

Slutligen handlar det om delaktighet och meningsfullhet. Inom psykologin vet vi att en känsla av kontroll ("agency") är fundamental för välmåendet. Att elev- och studerandekårer ges en reell möjlighet att påverka verksamheten och att skolan erbjuder arenor där alla kan få känna sig kompetenta – till exempel genom grundläggande konstundervisning – är därför direkta hälsointerventioner.

Genom att skifta fokus från enbart prestation till att både skydda elevernas studiero och aktivt bygga deras inre färdigheter, kan kommunen använda skolan som den kraftfullaste resilienta motorn i samhället.

Den sociala miljön

Betydelsefulla relationer och en känsla av tillhörighet är avgörande för ungas välbefinnande. Detta är en betydande utmaning, då THL:s data (2023) visar att ensamheten ökar, och uppemot 15–20 % av flickorna i högre stadium ofta känner sig ensamma. Målet uppnås bäst genom att säkerställa att det finns tillräckligt många trygga vuxna. Det räcker dock inte att vuxna finns närvarande; de måste också ha tid och kompetens att möta de unga. Här visar THL-enkäten en allvarlig brist: endast 58 % av gymnasieflickorna känner att de kan prata med en lärare vid behov.

Det handlar om att se till att alla professionella som möter barn och unga – från pedagoger inom småbarnspedagogiken till lärare och ledare inom hobbyverksamhet i anslutning till skoldagen – har tillräckligt goda kunskaper i psykisk hälsa och verktyg för att stödja och undervisa i socioemotionella färdigheter, med särskild förståelse för de utmaningar och uttryckssätt som är vanligare hos flickor.

Kommunerna behöver därför säkerställa en god integration för invandrarbarn och se till att utbildningen och undervisningen är jämlik och fri från de destruktiva könsnormer som skapar en ohållbar press på just flickor. Det kräver att personalen har kunskap om regnbågstematik (då "regnbågsflickor" är en särskilt utsatt grupp) och funktionsvariationer.

Men när de grundläggande förebyggande insatserna inte räcker till, måste kommunen ha effektiva strukturer för tidig intervention. Här är det tvärsektoriella samarbetet avgörande. Kommunens ungdomsarbete är en viktig del av ankarverksamheten, tillsammans med polis, socialarbete och hälsovård. Att säkerställa resurser till denna verksamhet är ett konkret kommunalt åtagande för att fånga upp unga som mår dåligt (och tidigt kunna identifiera flickors ofta inåtvända symtom) innan problemen blir kroniska.

En människovärdig och meningsfull vardag

Ungdomsarbetslösheten och osäkerhet inför framtiden är starka drivkrafter för psykisk ohälsa. Detta är särskilt tydligt för den grupp som rapporterar högst skoltrötthet (46 %): flickor i yrkesskolor. Kommunen, som utbildningsanordnare, måste därför höja yrkesutbildningens attraktionskraft och främja ett nära samarbete med näringslivet, till exempel genom att främja användningen av läroavtal.

Att ge unga en realistisk och hoppfull framtidsbild – en känsla av att det finns en plats för dem på arbetsmarknaden – är en fundamental, existentiell trygghet.

Parallellt måste kommunen hantera den omedelbara ekonomiska stressen. Även om socialskyddet styrs nationellt, har kommunen direkta verktyg. Det mest akuta är bostadsfrågan. Kommunen har ett ansvar att aktivt minska bostadslösheten bland unga och säkerställa att det finns tillgång till bostäder på rimlig prisnivå, särskilt genom att stöda produktionen av ungdoms- och studentbostäder. Detta måste kombineras med att stärka boenderådgivningen för att förhindra ungas skuldsättning och vräkningar, vilket är en stressfaktor som drabbar unga kvinnor i låglöneyrken särskilt hårt.

Denna materiella trygghet sträcker sig även till de dagliga behoven. Forskning visar att den avgiftsfria skolmåltiden är en av Finlands mest framgångsrika folkhälso- och jämlikhetsreformer. Att trygga avgiftsfria, hälsosamma och högkvalitativa skolmåltider i både grundskolan och på andra stadiet är därför viktigt. Detsamma gäller att säkerställa att varje elev har tillgång till de läromedel de behöver, vare sig de är digitala eller traditionella. Det minskar ojämlikhet, lättar den ekonomiska bördan för familjer och är ett konkret sätt att göra småbarnspedagogiken avgiftsfri på sikt.

Rörlighet är också en nyckel till en meningsfull vardag. För att unga ska kunna delta i skola, hobbies och sociala liv krävs tillgänglig transport. För flickor handlar detta inte bara om tillgänglighet, utan i högsta grad om trygghet – en säker väg hem är en förutsättning för att våga delta i kvällsaktiviteter.

Ett rättvist och jämlikt samhälle som grund

Det förebyggande arbetet är oupplösligt kopplat till skapandet av ett rättvist och jämlikt samhälle. Den omfattande forskningen kring "minoritetsstress" (minority stress) visar en tydlig kausal kedja: att leva i ett samhälle där man ständigt utsätts för fördomar, mikroaggressioner och diskriminering skapar en kronisk psykologisk belastning.

Denna ständiga vaksamhet och internaliseringen av stigma är inte bara en social börda; det är en direkt och mätbar hälsorisk som leder till en överaktivering av kroppens stressystem, vilket i sin tur ökar risken för allt från depression och ångest till hjärt-kärlsjukdomar. För flickor som tillhör en minoritet innebär detta en dubbel, eller intersektionell, stressbelastning.

Från statistik går det att utlösa att unga regnbågsflickor och personer (HBTQIA+) drabbas av ångest och depression i två till tre gånger högre utsträckning än andra elever och närmare 70 % av dem har utsatts för psykiskt våld, och över 50 % för mobbning. 

Detta innebär att kommunerna behöver bryta den utsatthet och psykiska ohälsa som epidemiologisk forskning om "intergenerationellt trauma" visar riskerar att överföras från generation till generation. Det kräver riktade resurser för att motverka all form av mobbning – inklusive den relationella mobbning som oproportionerligt drabbar flickor – och att ge övergripande stöd till unga i utsatta situationer och deras familjer. Detta inbegriper att garantera en god integration för invandrarbarn, med särskild uppmärksamhet på flickors unika utmaningar i integrationsprocessen, och säkerställa en god dialog med deras familjer kring till exempel språkinlärning.

Detta kräver också att man systematiskt stärker kompetensen hos alla vuxna som verkar med unga. En lärare eller fritidsledare som saknar kunskap om antirasism, regnbågstematik och funktionsvariationer riskerar att, omedvetet, upprätthålla och reproducera den minoritetsstress som aktivt skadar de unga. Detta gäller även förståelsen för hur destruktiva könsnormer skapar en specifik press på flickor.

Detta arbete för jämlikhet måste även inkludera ett fullt förverkligande av rättigheterna för våra minoriteter. Därför är det viktigt att till exempel bevara samernas rätt till undervisning i de tre samiska språken. Sociologisk forskning visar att kopplingen till det egna språket och kulturen är en fundamental skyddsfaktor för den psykiska hälsan och identitetsskapandet hos urfolksflickor och ungdomar. Detsamma gäller att säkerställa att elever har tillgång till tjänster på teckenspråk.

För att adressera det våld som unga möter krävs att man stärker stödet för de som utsatts för nätvåld och riktar tillräckliga resurser till tjänster som motarbetar sexuellt våld och relationsvåld. Detta är särskilt akut då 'Hälsa i skolan' visar att över 40 % av flickorna i åk 8–9 har upplevt sexuella trakasserier. Detta är inte bara "incidenter"; traumaforskning visar att sådana upplevelser kan få livslånga konsekvenser för hälsa och tillit. Detta är tätt kopplat till de medvetandegörande insatser (SEL) som diskuterats tidigare: att lära unga känna igen och hantera sina känslor är en primär strategi för att förebygga våld.

Det behövs också en djupgående strukturell reform av narkotikapolitiken. Internationell evidens, främst från Portugals avkriminaliseringsmodell, samt upprepade rekommendationer från Finlands eget THL, visar att en straffbaserad politik misslyckas med att minska bruket.

Istället skapar den ett stigma som vetenskapligt bevisats vara en av de största barriärerna för att söka vård. För flickor, vars drogbruk oftare kan kopplas till självmedicinering mot trauma eller ångest, kan detta stigma vara en särskilt hög tröskel. Stigmat är inte en bieffekt – det är en aktiv skada som politiken orsakar. Vi bör därför övergå från straffrättsliga medel till att i första hand möta narkotikabruk med insatser från social- och hälsovården, där skademinskning (harm reduction) är det primära målet. En human narkotikapolitik räddar liv.

Från utbildning till arbetsliv

För de unga som navigerar genom utbildningssystemet väntar inträdet i arbetslivet. Men för många är denna övergång inte en källa till trygghet, utan till ytterligare, närmast existentiell, stress. Statistiken från FPA visar att antalet sjukpenningdagar på grund av psykisk ohälsa har nästan fördubblats på ett decennium, och den absolut snabbaste ökningen sker bland unga kvinnor i åldern 16–34 år.

Därför måste arbetslivets strukturer, från lagstiftning till verksamhetskultur, reformeras för att aktivt främja psykisk hälsa. Det förebyggande arbetet börjar redan i utbildningen, med att minska denna krock. Forskning visar att unga som har kontakt med arbetslivet under sin utbildning upplever en tryggare övergång. Här är kommunens ansvar som utbildningsanordnare centralt, genom att höja yrkesutbildningens attraktionskraft, vilket är särskilt viktigt för de flickor som där rapporterar högst skoltrötthet, och främja ett nära samarbete med näringslivet, till exempel genom att främja användningen av läroavtal.

Väl ute på arbetsplatserna måste kunskapen om psykisk hälsa hos chefer och ledare stärkas. Modern ledarskapsforskning, banbrytande av bland andra Amy Edmondson, visar att "psykologisk trygghet" – en kultur där anställda vågar rapportera misstag, utmaningar och psykisk belastning utan rädsla för repressalier – är den enskilt viktigaste faktorn för välmående och högpresterande team. Chefen är den första och viktigaste skyddsmuren, långt innan arbetshälsovården kopplas in.

Samtidigt måste det juridiska ramverket ge ett starkare skydd. Arbetarskyddslagen är fortfarande i hög grad utformad för en industriell tidsålder, fokuserad på fysiska risker som kemikalier och fallskydd.

Lagen måste uppdateras för att otvetydigt och precist inkludera förebyggandet av psykosocial belastning – såsom kognitiv överbelastning, emotionell stress och orimliga deadlines – och skärpa arbetsgivares plikt att aktivt ingripa mot de trakasserier och det osakliga bemötande som vi vet är utbrett och som unga kvinnor är särskilt utsatta för.

Arbetslivet måste också bli mer flexibelt. Detta är en direkt och logisk anpassning till FPA:s statistik: vi har en växande grupp unga, vilket FPA-statistiken visar främst är kvinnor, som vill och kan arbeta, men som på grund av ångest, depression eller utmattning inte klarar en rigid 100 % belastning. Forskning inom arbetshälsa visar entydigt att tidigt stöd och möjligheten att arbeta deltid vid nedsatt arbetsförmåga (partiellt arbetsför) är en av de mest effektiva metoderna för att förhindra långa sjukskrivningar och permanent utslagning från arbetsmarknaden.

Grundläggande ekonomisk rättvisa är slutligen en fundamental hälsofråga. Forskningen visar att otrygga anställningar (korta kontrakt, nollavtal, gig-ekonomi) skapar en kronisk existentiell stress. Denna otrygghet är koncentrerad till de service- och vårdsektorer där unga kvinnor är överrepresenterade. Denna konstanta oförutsägbarhet kring nästa månads inkomst aktiverar kroppens stressystem på ett sätt som är direkt skadligt för både den psykiska och fysiska hälsan.

Därför måste det alltid vara lönsamt att arbeta, och unga måste garanteras skälig lön för både arbete och praktik. Den otrygghet som skapas av korta, på varandra följande anställningar måste adresseras, till exempel genom att garantera rätten till skälig semester via en "semesterbank".

Unga som påverkare

Slutligen vilar en hållbar lösning på krisen i ungas välfärd på en fundamental princip: att unga måste sluta ses som passiva mottagare av stöd och istället ses som aktiva påverkare. När vi skapar system där unga känner sig maktlösa, där beslut fattas över deras huvuden, bidrar vi aktivt till den känsla av hopplöshet och den internaliserade press som statistiken visar är särskilt utbredd bland flickor.

Detta kräver också att man erkänner och stärker medborgarsamhällets och ungdomssektorns (tredje sektorns) roll. Dessa organisationer besitter ofta en specialistkunskap om ungas verklighet och de specifika subkulturer och sociala hierarkier som flickor navigerar som den offentliga förvaltningen saknar. Deras kunnande måste systematiskt användas för att stärka ungas psykiska hälsa och motverka marginalisering.

Därför måste strukturer för inflytande formaliseras. Det mest kraftfulla verktyget för detta är att i alla kommunala beslutsprocesser – från stadsplanering och kollektivtrafik till skolbudgetar – systematiskt införa en barnkonsekvensanalys (konsekvensbedömning). Denna analys måste tvinga beslutsfattare att svara på frågan: "Hur påverkar detta beslut ungas psykiska hälsa, och hur ser den specifika inverkan ut för flickor?", vilket möjliggör att de unga görs delaktiga i verksamheten och omvandlar det som nu är en kris till en gemensam lösning för framtiden.