Vårt pensionssystem: finansiellt starkt, men är det rättvist för alla?

Finlands pensionssystem är robust, men debatten om rättvisa pågår. Med en fot i finansiell hållbarhet och den andra i mänskliga livsöden, står vi inför utmaningen att balansera statistikens krav med individens behov. Hur säkerställer vi att livslängdskoefficienten inte straffar de som slitit hårdast, och att arbetslivspensionen blir en verklig trygghet för alla?

Debattören Marcus Hellman ställde en viktig fråga i Vasabladet den 12 september: prioriterar vårt pensionssystem statistik framför människor? Det är en fråga som förtjänar att lyftas, och som även jag har funderat mycket på. Finland har ett pensionssystem som i sin grundstruktur är både robust och ansvarsfullt. Kombinationen av ett inkomstbaserat arbetspensionssystem, ett grundskydd genom folk- och garantipension, samt en hög grad av förfondering för att möta framtida åtaganden är en nationell styrka vi ska vara stolta över och värna om. Men just för att fundamentet är så starkt, har vi också en skyldighet att granska och justera de delar av systemet som skapar systematiska orättvisor.

Livslängdskoefficienten

En av de mest centrala, men också mest problematiska, komponenterna i dagens system är livslängdskoefficienten. Jag förstår och accepterar till fullo dess finansiella syfte. Mekanismen, som justerar den månatliga pensionens storlek för att kompensera för att vi som befolkning lever allt längre, är nödvändig för att säkra systemets långsiktiga hållbarhet. Utan den skulle pensionsutgifterna skena iväg.

Problemet ligger inte i att den finns, utan i hur den är utformad. Koefficienten baseras på ett statistiskt genomsnitt för hela befolkningen.

Den tar ingen som helst hänsyn till de väldokumenterade och dramatiska skillnaderna i förväntad livslängd mellan olika yrken och socioekonomiska grupper.

Forskningen är egentligen tydlig: en person i ett fysiskt tungt yrke har en betydligt kortare förväntad livslängd än en akademiker i ett stillasittande kontorsjobb. En studie har visat att den förväntade livslängden för en manlig chef eller högre tjänsteman i Finland är 73,2 år, medan den för en manlig arbetare i ett yrke som inte kräver särskild utbildning är så låg som 63,7 år – en skillnad på nästan ett decennium. Konsekvensen av en enhetlig livslängdskoefficient blir därmed djupt orättvis. Den som har slitit ut sin kropp i ett krävande arbete och statistiskt sett kommer att ha färre år som pensionär, får sin pension permanent sänkt – delvis för att andra, friskare grupper förväntas leva längre. I praktiken innebär detta en systematisk omfördelning av pensionskapital från de som lever kortast till de som lever längst.

Bristen på flexibilitet

Utöver problematiken med livslängdskoefficienten lider det finska systemet av en onödig stelbenthet, särskilt när vi jämför oss med grannlandet Sverige. Där har man insett värdet av en mjukare övergång från arbetsliv till pension. En svensk löntagare kan välja att ta ut sin allmänna pension på 25, 50, 75 eller 100 procent, och kan när som helst pausa utbetalningarna för att återgå till arbete, utan att det påverkar den slutgiltiga pensionen negativt. Man har till och med myntat ett ord för detta: "jobbonär".

I Finland är våra alternativ betydligt mer begränsade. Den partiella förtida ålderspensionen finns visserligen, men dess villkor är ofta inte tillräckligt ekonomiskt attraktiva för att utgöra ett reellt alternativ för många.

Vi behöver aktivt utveckla möjligheterna till en mer gradvis pensionering.

En mer flexibel partiell pension skulle inte bara ge individen större frihet, utan också kunna uppmuntra till längre arbetskarriärer genom att göra de sista åren i arbetslivet mindre betungande.

En säkerhetsventil som inte fungerar

När man ser hur länder som Danmark och Nederländerna har agerat, inser man att Finland halkar efter. I Danmark har man infört den så kallade "Arne-pensionen", döpt efter en bryggeriarbetare. Den ger personer med en mycket lång och sammanhängande arbetskarriär (över 42 år) en rättighet att gå i pension tidigare, oberoende av hälsotillstånd. Det är ett erkännande av att ett långt och slitsamt arbetsliv ger rätt till en värdig pensionering i tid.

Finlands motsvarighet, arbetslivspensionen, var tänkt att fungera som just en sådan ventil. Men i praktiken har den visat sig vara nästintill verkningslös för de flesta.

Kvalifikationskraven är orimligt strikta: en individ måste ha minst 38 år av pensionsgrundande arbete och samtidigt ha en medicinskt konstaterad, nedsatt arbetsförmåga. Denna dubbla låsning gör att verktyget missar sitt mål. Många som är utslitna efter nästan fyra decennier i ett tungt yrke klarar inte nödvändigtvis de medicinska kraven förrän det är för sent.

Reformerad arbetslivspension

Hur kan vi då skapa ett mer rättvist system utan att äventyra den finansiella stabiliteten? Att avskaffa livslängdskoefficienten är inte ett ansvarsfullt alternativ. Nyckeln ligger istället i att skapa en effektiv motvikt som adresserar den sociala obalans koefficienten skapar. Lösningen kan vara att reformera arbetslivspensionen. Genom att lätta på de strikta kvalifikationskraven kan vi omvandla den från ett svåråtkomligt undantag till den breda och rättvisa ventil den borde vara. Ett första steg vore att ta bort det absoluta kravet på en medicinsk diagnos och istället låta en lång arbetskarriär, exempelvis 40 år, vara det primära kriteriet. Detta skulle ge de som börjat arbeta tidigt och bidragit till systemet under ett helt yrkesliv en reell möjlighet att gå i pension med värdighet, innan deras hälsa är helt nedbruten.