”Kundönskemål” tystar ett nationalspråk

När det inte längre anses nödvändigt att tala svenska på statliga flyg, väcks frågan: Hur självklar är vår tvåspråkighet egentligen?

Finnairs beslut att slopa svenskspråkiga utrop på majoriteten av sina flyg är inte bara en praktisk förändring eller ett svar på “kundönskemål”. Det är ett konkret exempel på språklig marginalisering, där ett av Finlands två officiella nationalspråk inte längre får ta plats i ett centralt offentligt utrymme. Finnaris flygkabin är statligt ägt, där statliga principer borde gälla, och där språkets närvaro inte bara signalerar service, utan erkännande. När svenskan försvinner från ett sammanhang där den tidigare varit självklar, är det inte ett neutralt tekniskt val, det är ett politiskt ställningstagande.

Denna typ av beslut blottar en djupare struktur där vissa språk (särskilt minoritetsspråk) systematiskt ges mindre utrymme, status och legitimitet. Det sker ofta utan större rubriker eller politiska beslut. Det sker genom just sådana administrativa förändringar som det här. Resultatet är en successiv nedmontering av tvåspråkigheten, där det ena språket ses som "standard" och det andra som "valfritt tillägg".

Osynlig diskrimering

Begreppet lingvisism beskriver strukturell diskriminering på språklig grund men har ännu inte slagit igenom i den bredare debatten. Språklig diskriminering fungerar inte nödvändigtvis genom uttalat förakt eller öppna förbud, utan den verkar snarare genom prioriteringar, utelämnanden, nedskärningar.

Lingvisism handlar inte bara om språk i sig, utan om tillgång till makt, inflytande och erkännande.

Lingvisism handlar alltså inte bara om språk i sig, utan om tillgång till makt, inflytande och erkännande. När svenska inte längre betraktas som en självklar del av offentliga rum, förstärks bilden av att det är mindre relevant. Och med tiden blir det allt svårare att motivera dess närvaro, just eftersom det hörs och syns allt mer sällan.

Siffror som inte får styra rättigheterna

Enligt Statistikcentralen har cirka 5,1 % av Finlands befolkning svenska som modersmål. Det är en betydande minoritet i absoluta tal, även om andelen har minskat från cirka 14 % i slutet av 1800-talet. Denna minskning beror på flera faktorer: urbanisering, intern migration, språkbyte och en ökad dominans av finskan i utbildning, media och arbetsliv. Men det faktum att gruppen blivit mindre i procent räcker inte som argument för att försvaga dess rättigheter, även om vissa politiska partier hävdar det.

I själva verket är det just när minoriteter krymper som det blir viktigare att skydda deras rättigheter. Och det är här grundlagen kommer in: den slår fast att både svenska och finska är nationalspråk och att de har lika värde. Det är alltså inte en fråga om att servicen ska spegla majoriteten, det är en fråga om jämlik tillgång till offentlighetens rum. Det är vad rättigheter handlar om: att gälla även när det är opraktiskt, även när det är minoriteten som berörs.

Att svenska fortfarande är ett officiellt språk betyder därför inte bara att det finns i lagtexten; det betyder att det har rätt att synas och höras, i praktiken. I myndighetstjänster, i sjukvården, i rättssystemet – och ja, även på ett statligt ägt flygbolags avgångar.

Inte ett regionalt undantag

Visst, svenskan har sin starkaste närvaro längs Finlands södra och västra kust samt på Åland, där den är det enda officiella språket. Men att reducera dess betydelse till en regional fråga är att feltolka dess ställning i landets språklandskap är att missa poängen. Finlandssvenskans ställning är inte geografisk, den är nationell. Rättigheten att få service, kommunikation och representation på svenska gäller inte bara i Vasa eller Lovisa, utan även i Uleåborg, Tammerfors och Helsingfors.

Finnars beslut avslöjar en tyst norm som präglar stora delar av samhället: att majoritetens språk får dominera inte bara i antal utan också i status, självklarhet och inflytande. Det skickar en signal om att minoritetens språk är något tillfälligt, undantagsmässigt, kanske till och med valfritt. Men språkliga rättigheter är inte beroende av användningsfrekvens i vardagen eller antalet talare. De existerar för att just minoritetsspråk inte ska drunkna i flertalet. Och de kräver därför inte bara tolerans, utan ett aktivt och ansvarsfullt engagemang från stat och offentliga institutioner.

Språkliga rättigheter ska inte vara föremål för förhandling. De ska vara stabila, tydliga och icke-förhandlingsbara.

Just därför är det särskilt oroande när ett statligt ägt bolag som Finnair väljer att frångå tvåspråkigheten. Det är mer än ett internt beslut, det är en signal till resten av samhället. Det säger att tvåspråkighet kan ses som valfri, som något man kan skala bort när det är bekvämare så. Men språkliga rättigheter ska inte vara föremål för förhandling. De ska vara stabila, tydliga och icke-förhandlingsbara oavsett logistik, marknadslogik eller kostnadsbedömningar.

Om du håller med, dela gärna texten vidare. Kommentera, diskutera och hör av dig till beslutsfattare. Ju fler röster som hörs, desto svårare blir det att ignorera frågan.