top of page
Search

Varför välfärdsstaten är oförberedd på den demografiska verkligheten

Updated: Sep 17, 2025

Finlands välfärd står inför en oundviklig demografisk utmaning. Befolkningen åldras i en takt som är bland de snabbaste i västvärlden – en matematisk säkerhet som dagens kortsiktiga politiska system är illa rustat att hantera. En nordisk jämförelse visar en alarmerande bild: Finland saknar de demografiska, strukturella och ekonomiska buffertar som våra grannländer har, vilket gör vår position unikt sårbar.
Finlands välfärd står inför en oundviklig demografisk utmaning. Befolkningen åldras i en takt som är bland de snabbaste i västvärlden – en matematisk säkerhet som dagens kortsiktiga politiska system är illa rustat att hantera. En nordisk jämförelse visar en alarmerande bild: Finland saknar de demografiska, strukturella och ekonomiska buffertar som våra grannländer har, vilket gör vår position unikt sårbar.

_________________________________________________________________________________________________________

English summary: Finland is facing a severe demographic crisis, making it the most vulnerable of the Nordic countries. Lacking Sweden's demographic buffer from immigration, Denmark's proactive care system reforms, and Norway's economic safety net, Finland confronts its rapidly aging population with fewer resources. This challenge is compounded internally by a rigid care system and a critical shortage of healthcare professionals. The consequences are not a future threat but a current reality, manifesting as economic stagnation, a widening gap between public and private healthcare, and deepening regional decline. Finland’s welfare model is facing a systemic crisis that demands urgent, long-term solutions.

_________________________________________________________________________________________________________


Den oundvikliga utmaningen


Finlands långsiktiga samhällsutveckling och offentliga ekonomi formas i grunden av dess demografiska struktur. Till skillnad från ekonomiska prognoser, som är föremål för betydande osäkerhet, erbjuder befolkningsprognoser en hög grad av tillförlitlighet över flera decennier. Detta beror på att de centrala variablerna, såsom antalet personer i olika ålderskohorter, är kända. Framtidens äldrebefolkning utgörs av medborgare som redan lever i Finland, vilket gör den kommande ökningen av antalet äldre till en förutsägbar, snarare än spekulativ, utveckling.


Denna förutsägbarhet skapar tydliga ramar för politiska beslut och offentlig planering. Den primära utmaningen ligger i diskrepansen mellan den demografiska utvecklingens långa tidshorisont och den offentliga förvaltningens kortare planeringscykler. Politiska mandatperioder och årliga budgetprocesser är strukturellt inriktade på att hantera och finansiera utmaningar på ett till fyra års sikt. Denna modell är mindre väl anpassad för att genomföra de storskaliga, långsiktiga och proaktiva investeringar som krävs för att möta en gradvis men konstant ökande efterfrågan på vård- och omsorgstjänster över en tidsperiod på 20 till 30 år.


Konsekvensen av att verka inom dessa kortare cykler, med en politik som baseras på årliga anpassningar och stegvisa reformer, blir att det uppstår ett växande gap mellan den demografiskt drivna efterfrågan och systemets kapacitet. Utan en strategisk förändring av finansieringsmodeller eller servicestrukturer leder den ökande belastningen i praktiken till att kvaliteten och tillgängligheten i den offentligt finansierade vården och omsorgen gradvis minskar. Ansvaret för att möta de växande behoven tenderar då att förskjutas från det offentliga systemet till enskilda medborgare och deras familjer.


 Diagrammet visar en fundamental förskjutning i Finlands åldersstruktur – från ett samhälle med många unga till ett där de äldre generationerna dominerar.
 Diagrammet visar en fundamental förskjutning i Finlands åldersstruktur – från ett samhälle med många unga till ett där de äldre generationerna dominerar.

Ett samhälle som snabbt åldras


Redan idag är drygt 23 procent av befolkningen över 65 år, och enligt Statistikcentralens prognoser stiger andelen till 27 procent år 2040 och nästan 30 procent år 2060. Men det är inte bara andelen äldre som ökar, utan framför allt andelen mycket gamla. Antalet personer över 85 år kommer att nästan fördubblas – från cirka 170 000 idag till mer än 320 000 år 2050. Det är just denna grupp som är mest vårdintensiv.


THL:s FinTerveys-studie visar att mer än hälften av alla 85-åringar har tre eller fler kroniska sjukdomar, och kostnaderna för en person i åldern 85–89 är i genomsnitt fem gånger högre än för en 65–69-åring.

Det innebär att den största delen av den kommande kostnadsökningen i vården inte beror på “äldre” i allmänhet, utan på en snabbt växande minoritet av de allra äldsta, som behöver omfattande, långvariga och samordnade insatser. När försörjningskvoten samtidigt beräknas passera 70 kring 2035 – det vill säga att det går färre än 1,5 personer i arbetsför ålder per äldre – blir belastningen på välfärdsmodellen systemisk.


Finland i nordisk jämförelse


En jämförelse med de nordiska grannländerna blottlägger Finlands unikt sårbara position inför den demografiska utmaningen. Även om alla länderna delar samma grundproblem, framträder en tydlig bild när man analyserar skillnaderna inom tre centrala områden: befolkningens sammansättning, vårdens och omsorgens struktur, samt den ekonomiska förmågan att hantera kostnaderna. Inom samtliga dessa områden har Finland ett sämre utgångsläge än sina grannar.


Den demografiska dynamiken utgör själva grunden till problemet. Finlands befolkning åldras snabbast i Norden, en utveckling som drivs av en kombination av låga födelsetal och, i jämförelse med särskilt Sverige, en betydligt lägre nettoinvandring. Medan Sveriges andel utrikesfödda på över 20 % har fungerat som en demografisk krockkudde – genom att bredda skattebasen och fylla på med arbetskraft i vårdsektorn – har Finlands andel på knappt 9 % varit otillräcklig för att motverka effekten av en åldrande befolkning. Danmark och Norge befinner sig i ett mellanläge, men inget av länderna står inför en lika akut minskning av den arbetsföra befolkningen som Finland.


Denna utmanande demografiska grund förvärras ytterligare av hur vården och omsorgen är strukturerad. Här framstår Finlands system som reaktivt och mindre flexibelt, särskilt i jämförelse med Danmark. Finland och Sverige har de högsta andelarna äldre på institutioner i Norden, vilket är den dyraste och mest individanpassade omsorgsformen. Medan Danmark sedan decennier tillbaka framgångsrikt har genomfört en strukturreform bort från institutionsvård till förmån för ett brett utbud av anpassade mellanboenden (plejehjem) och en stark, rehabiliterande hemvård, är Finlands modell fortfarande i hög grad binär: antingen hemvård eller heldygnsvård. Detta skapar ett servicetomrum för äldre med måttliga behov, ett tomrum som i praktiken fylls av anhöriga.


Till den demografiska pressen och en rigid servicestruktur adderas slutligen den ekonomiska dimensionen, där Finlands motståndskraft är svagare än grannländernas. Skillnaden mot Norge är monumental; landets statliga oljefond utgör en finansiell buffert som saknar motstycke. Även Sverige och Danmark har, trots egna utmaningar, starkare och mer dynamiska ekonomier med ett bättre utgångsläge för att hantera de offentliga finanserna. Finland, däremot, brottas med en låg tillväxt och ett betydande hållbarhetsgap (kestävyysvaje), vilket innebär att det ekonomiska spelrummet för att möta de ökande kostnaderna är betydligt mindre.


Politikens kortsiktighet och kostnadens långsiktighet


En central utmaning i hanteringen av den demografiska förändringen är den strukturella diskrepansen mellan den politiska styrningens tidshorisont och problemets verkliga tidsaxel. Politiska beslutssystem är i grunden utformade för att verka inom ramarna för fyraåriga mandatperioder och årliga budgetcykler. Incitamenten för beslutsfattare är starkt kopplade till att uppvisa resultat – främst i form av balanserade budgetar och kostnadskontroll – inom den innevarande mandatperioden. Denna modell är väl anpassad för att hantera akuta kriser men systematiskt ofördelaktig för att genomföra långsiktiga, strategiska investeringar vars avkastning realiseras först efter fem, tio eller tjugo år. Den demografiska omställningen, som spänner över generationer, hamnar därmed i konflikt med den politiska och administrativa logiken.


När regeringar och välfärdsområden ställs inför krav på stram budgetdisciplin blir den omedelbara och mest rationella åtgärden, sett ur ett kortsiktigt budgetperspektiv, att reducera löpande kostnader. Detta leder i praktiken ofta till nedläggningar av servicepunkter, centralisering av funktioner och en återhållsamhet med investeringar i exempelvis preventiv vård eller nya, innovativa omsorgsformer.

Problemet är att detta inte utgör en reell besparing, utan snarare en förskjutning av kostnader över tid och mellan olika delar av välfärdssystemet. Den initiala budgetförbättringen sker på bekostnad av betydligt högre framtida utgifter. Forskning från Statens ekonomiska forskningscentral (VATT) har kvantifierat denna mekanism och visar att varje euro som investeras i evidensbaserade preventiva åtgärder – såsom fallprevention genom anpassning av hemmiljö och fysioterapi, eller näringsstöd till äldre – i genomsnitt genererar besparingar på mellan tre och fem euro i framtida kostnader för sjukhusvård, akutbesök och rehabilitering. Trots denna vetenskapligt belagda kostnadseffektivitet prioriteras sådana insatser systematiskt bort. Anledningen är budgetteknisk: kostnaden för den preventiva åtgärden belastar budgeten omedelbart, medan den ekonomiska vinsten – i form av uteblivna vårdkostnader – uppstår i framtida budgetår och blir därmed osynlig på den omedelbara resultatraden. Detta skapar en situation där det som är nationalekonomiskt mest lönsamt på lång sikt är budgetmässigt svårt att motivera på kort sikt.


En struktur som inte möter verkliga behov


En fundamental svaghet i det finländska systemet är att äldreomsorgen i praktiken är strukturerad som en binär modell, med två huvudsakliga ytterligheter. Å ena sidan finns hemvården, som för många med måttliga till stora behov är otillräcklig. Besöken är ofta korta, ibland bara 15–20 minuter, och fokuserar på nödvändiga medicinska och praktiska uppgifter snarare än social samvaro och rehabilitering. Å andra sidan finns den resursintensiva heldygnsvården på institution eller effektiverat serviceboende, vilken är reserverad för de med mycket stora och komplexa vårdbehov. Tröskeln för att beviljas plats är hög, vilket innebär att en stor grupp äldre hamnar i ett svårdefinierat mellanläge: de är för sköra för att klara sig tryggt med enbart hemvård, men bedöms inte vara tillräckligt sjuka för heldygnsvård.


Detta strukturella glapp beror på att mellanformerna – såsom trygghetsboenden, serviceboenden med flexibel personalnärvaro och gemenskapsinriktade seniorboenden – är underutvecklade och otillgängliga i stora delar av landet. Till skillnad från exempelvis Danmark, där man strategiskt har investerat i ett brett utbud av anpassade boenden, är utbudet i Finland begränsat. Konsekvensen blir att ansvaret för att fylla detta servicetomrum i tysthet överförs till de anhöriga.


Statistiken bekräftar vidden av denna överföring. I dag ger över 350 000 finländare regelbunden och ofta omfattande vård till en närstående. Enligt beräkningar från Anhörigvårdarförbundet uppskattas värdet av denna obetalda insats till närmare 4 miljarder euro per år, en summa som kan jämföras med hela statsbudgeten för välfärdsområdenas socialvård. Majoriteten av dessa anhörigvårdare är kvinnor i arbetsför ålder, och studier visar att många tvingas gå ner i arbetstid eller helt lämna arbetsmarknaden, vilket innebär ett betydande produktionsbortfall för samhället. På pappret kan en hög andel anhörigvård se kostnadseffektivt ut för den offentliga ekonomin, men den dolda kostnaden är hög. Forskning från Institutet för hälsa och välfärd (THL) visar att långvariga anhörigvårdare löper en signifikant högre risk för utmattningssyndrom, depression och andra stressrelaterade sjukdomar.


Samtidigt får systemets stelhet direkta konsekvenser för de äldres hälsa och välbefinnande.

Enligt THL:s undersökningar upplever mer än var tredje person över 75 år i Finland ensamhet, vilket är en vetenskapligt bevisad riskfaktor för både kognitiv försämring och för tidig död. Bristen på anpassade boenden och förebyggande stöd i hemmet bidrar också till helt undvikbara vårdkostnader. Varje år sker tiotusentals fallolyckor bland äldre som leder till sjukhusvård. Många av dessa olyckor, och de kostsamma höftfrakturer de ofta resulterar i, skulle kunna förebyggas med en mer proaktiv och flexibel servicestruktur som inte lämnar individer med måttliga behov i ett servicemässigt vakuum.


Kompetenskrisen


Utöver de strukturella och ekonomiska utmaningarna finns en faktor som är ännu mer kritisk och svårlöst: bristen på människor.


Den verkliga flaskhalsen för den framtida välfärden är inte primärt pengar eller byggnader, utan tillgången till kompetent personal.

Detta är inte en framtida hypotes, utan en pågående kris med alarmerande prognoser. Enligt Social- och hälsovårdsministeriets beräkningar kommer Finland att lida av ett underskott på omkring 30 000 sjukskötare och närvårdare redan till år 2035. Denna siffra blir än mer dramatisk när man beaktar att en fjärdedel av den nuvarande, erfarna personalstyrkan går i pension inom de kommande tio åren – precis när de stora efterkrigstida generationernas vårdbehov kulminerar.


Denna kommande brist är dock inte ett framtidsscenario; den är en förlängning av en kris som redan pågår. Redan idag rapporterar över 40 procent av landets vårdenheter att de har svårigheter att rekrytera personal och uppfylla de lagstadgade bemanningskraven. Detta skapar en ond cirkel där hög arbetsbelastning och stress leder till att personal säger upp sig eller byter bransch, vilket i sin tur ökar pressen på de som är kvar och gör det ännu svårare att rekrytera nya.


Inom denna nationella kris finns en ännu mer akut utmaning för den svenskspråkiga befolkningen. I flera tvåspråkiga välfärdsområden, särskilt utanför de största städerna, är det nästintill omöjligt att rekrytera behörig personal som kan ge vård på svenska. Detta är inte enbart en servicefråga, utan ett direkt hot mot den grundlagsstadgade rätten till vård på sitt modersmål. För en äldre person, kanske med en minnessjukdom, är modersmålet ofta den enda kvarvarande kanalen för meningsfull kommunikation. Bristen på svenskspråkig personal innebär därmed en risk för felbehandling, isolering och en fundamental otrygghet i en redan sårbar livssituation.


Konsekvenserna av en oförändrad politik


En fortsättning på den nuvarande politiska kursen, utan genomgripande strukturreformer, kommer inte att bevara status quo utan leda till förutsägbara och sammankopplade konsekvenser som redan är i rörelse. Processerna är tydligast på det ekonomiska planet, där prognoserna pekar mot en period av låg tillväxt i kombination med ett ökande tryck på de offentliga finanserna. OECD och Finlands Bank har uppskattat att den potentiella BNP-tillväxten riskerar att sjunka under en procent årligen under 2030-talet, primärt som en följd av en minskande befolkning i arbetsför ålder.


Samtidigt förväntas de åldersrelaterade offentliga utgifterna stiga markant, med vårdens andel av BNP beräknad att öka till mellan 12 och 13 procent fram mot år 2040. Denna ekvation förstärker det strukturella hållbarhetsgapet i de offentliga finanserna.

Detta finansiella tryck får direkta sociala följder, främst genom en tilltagande differentiering i tillgången till vårdtjänster. Redan idag har över 800 000 finländare en privat sjukvårdsförsäkring, oftast kopplad till arbetsgivarstödd företagshälsovård, vilket skapar ett parallellt system för den arbetsföra befolkningen. Grupper utanför arbetslivet, inklusive en majoritet av pensionärerna, är hänvisade till det offentliga systemet som hanterar längre väntetider. Detta indikerar en strukturell förändring mot ett mer tudelat system.


Denna sociala tudelning speglas och förstärks av en djupnande regional obalans. I över 100 finländska kommuner är redan mer än en tredjedel av invånarna över 65 år. I dessa regioner leder utflyttningen av den yngre, arbetsföra befolkningen till en direkt försvagning av den kommunala skattebasen, vilket gör det allt svårare att finansiera och bemanna grundläggande lokal service. En försämrad servicenivå gör i sin tur regionen mindre attraktiv, vilket accelererar utflyttningen och skapar en negativ spiral.


Den samlade effekten är en gradvis omvandling av den finländska välfärdsmodellen, från en modell baserad på universell och jämlik tillgång till en där servicekvalitet och tillgänglighet i högre grad blir beroende av individens ekonomiska ställning och geografiska hemvist.


Comments

bottom of page