Finlands pandemiberedskap: är vi resilienta?

Finlands pandemiberedskap är ett lapptäcke av goda intentioner, påbörjade reformer och kritiska luckor. De enklare besluten är fattade, men de svåra, strukturella investeringarna i personal, produktion och social infrastruktur är till stora delar ogjorda. Vi är bättre förberedda, men vi är inte resilienta.

I senaste avsnittet av Välfärdssnack pratade jag med Rafael Palm, och jag kunde efteråt konstatera att minnet av coronakrisen börjat få en nostalgisk, nästan overklig, prägel. De tysta gatorna och de digitala mötena känns avlägsna nu. Men medan samhället har återgått till det normala, kvarstår de systemkritiska sårbarheter som pandemin så brutalt exponerade. Sårbarheter som mättes i överfulla intensivvårdsavdelningar, i den flod av desinformation som sköljde över oss, och i den kollektiva lättnad vi kände när vaccinerna äntligen erbjöd ett skydd. Sanningen är att Finlands pandemiberedskap idag är ett lapptäcke av goda intentioner, påbörjade reformer och kritiska luckor. Att luta sig tillbaka på en relativ framgång vore ett historiskt misstag.

Vårdens brustna skyddsvallar

Den medicinska beredskapen är den självklara utgångspunkten. Här måste vi minnas trycket vården stod under, inte bara i form av direkta covid-patienter, utan också i den enorma "vårdskuld" av uppskjutna operationer och behandlingar som vi fortfarande betalar av.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd (THL) krävde tiotusentals finländare sjukhusvård för covid-19.

Denna belastning bars upp av en personal som redan innan pandemin led av en akut brist – en kris som idag manifesteras i stängda avdelningar och utarbetad personal. Att öka antalet utbildningsplatser är en nödvändig början, men det är en smärtsamt långsiktig åtgärd. Vad gör vi här och nu?

En stark vårdpersonal är dock försvarslös utan rätt utrustning och medicin. Här var vaccinerna vår enskilt största framgång; enligt THL:s data minskade en full vaccinationsserie risken för intensivvård med över 90 %. Denna siffra visar med all tydlighet värdet av medicinsk innovation. Just därför, som en stark förespråkare av nordiskt samarbete, anser jag det obegripligt att vi inte agerar kraftfullare för att säkra framtida tillgång. En nordisk allians handlar inte bara om fabriker, utan om gemensam forskning, säkrade råvarukedjor och harmoniserade godkännandeprocesser. Att detta fortfarande är på diskussionsstadiet är en strategisk sårbarhet.

Ekonomisk resiliens: Från sårbara kedjor till trygga jobb

Pandemin blottlade också illusionen om friktionsfria globala leveranskedjor. Vår ekonomi, byggd på "just-in-time"-principer, visade sig vara extremt sårbar. Lärdomen måste leda till en reform av försörjningsberedskapen och riktade skattelättnader för att säkra kritisk tillverkning. Men resiliens handlar också om den enskilda företagarens trygghet. Vi behöver utveckla en permanent "krismodul" i stödsystemen som erbjuder förutsägbarhet i kaoset. För den lilla företagaren är förutsägbarhet skillnaden mellan att våga kämpa vidare och att tvingas slå igen för gott. Att denna proaktiva reform ännu inte prioriterats är ett svek mot de entreprenörer som utgör ryggraden i vår ekonomi.

Krisens viktigaste valuta: Tillit

Dessa materiella åtgärder är dock verkningslösa utan ett ledarskap som kan ena, och inte splittra. En parlamentarisk kommitté bör modernisera Beredskapslagen.

För mig är balansen mellan en handlingskraftig stat och skyddet för individens fri- och rättigheter – inklusive rätten till sin egen kropp – helt central.

En moderniserad lag måste ha tydliga spärrar mot godtycke och värna den demokratiska legitimiteten, vilket glädjande nog ser ut att bli verklighet.

Samtidigt måste vi ärligt erkänna att vi misslyckades med att nå alla. Krisen blottlade en djup förtroendeklyfta, där desinformation, enligt flera europeiska studier, fann grogrund i en genuin oro och skepsis hos en del av vår egen befolkning. Debatten kring vaccinet blev polariserad och lämnade djupa sår. Den traditionella modellen där "myndigheten meddelar" fungerar inte längre. Resiliens byggs inte genom tvång, utan genom en respektfull och empatisk dialog. Vi behöver en permanent kriskommunikationsenhet som kan lyssna, förstå och bemöta oro istället för att avfärda den. Detta är inte en eftergift, utan en pragmatisk nödvändighet för att hålla ihop samhället.

Den mänskliga dimensionen

Viktigast av allt måste vi stärka de sociala stötdämparna, för en kris drabbar oss alla olika. Krisens psykologiska effekter kräver en lagstadgad vårdgaranti för samtalsstöd för unga. Även om "terapigarantin" nu implementeras, är jag djupt oroad för risken att det skapas ett A- och B-lag där tillgången till vård beror på postnummer och socioekonomisk bakgrund. Denna känsla av utanförskap gäller även den digitala klyftan. För en äldre person är digitalt utanförskap inte en teknisk fråga, utan en mur till läkarbesök, bankärenden och kontakten med barnbarn. Det är en form av social isolering vi inte kan acceptera. Slutligen måste civilsamhällets enorma insats formaliseras. Genom partnerskapsavtal omvandlas god vilja till en strategisk resurs i vår nationella beredskap.

Källor: Institutet för hälsa och välfärd (THL) https://thl.fi (Här finns den officiella statistiken om sjukhusvård och data om vaccineffektivitet.)

Europeiska utrikestjänsten (EEAS) / EUvsDisinfo https://euvsdisinfo.eu (Detta är EU:s officiella portal för att bekämpa desinformation, där rapporterna om covid-19 finns.)