Vi saknar inte vårdare – vi saknar förutsättningar för att de ska vilja stanna kvar

Det är inte vi som saknas – det är viljan att ta hand om oss.

Det är en fråga som vi borde tala mycket mer om – inte bara under valrörelser, utan varje dag, i varje beslutsrum där välfärdens framtid formas. För vården, skolan och omsorgen fungerar inte utan människor. Och människor fungerar inte i längden utan rimliga villkor.

Vi hör det om och om igen: Finland lider av brist på vårdare . Men vad betyder det egentligen? Det är ett påstående som blivit en sanning, ett mantra – men det rymmer inte hela bilden. Det är inte så att det inte finns människor som vill arbeta i vården. Tvärtom. Många söker sig dit med hjärtat först. Men alltför många lämnar – inte för att de inte klarar jobbet, utan för att jobbet inte längre klarar dem.

Jag arbetar själv inom vården. Jag ser hur duktiga, engagerade människor börjar med hopp och vilja – och försvinner igen efter några år. Det handlar inte om brist på kompetens eller engagemang. Det handlar om ett system som nöter ner dem. Ett system där arbetsbördan växer, återhämtningen minskar, lönen inte matchar ansvaret och där ledarskapet alltför ofta är osynligt eller otillräckligt.

Det är här vi måste börja prata om det verkliga problemet: det är inte antalet utbildningsplatser som är den akuta flaskhalsen. Det är arbetsförhållandena som gör att de som utbildas inte blir kvar. Om vi bara fokuserar på att “utbilda fler” men inte tar tag i varför så många lämnar – då häller vi vatten i ett läckande kärl. Det är varken ekonomiskt klokt, strategiskt hållbart eller respektfullt mot personalen eller patienterna.

De största problemen är inte okända: för hög arbetsbelastning, för låg lön i relation till ansvar, otillräckligt stöd från ledningen, och brist på inflytande över det egna arbetet. Vårdens ryggrad består av människor som dagligen bär systemet – men som sällan själva känner sig burna.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Enligt en rapport från Institutet för hälsa och välfärd (THL) upplevde 44 % av sjukskötarna i Finland under hösten 2020 en betydande arbetsrelaterad stress, vilket påverkade både deras hälsa och patientsäkerheten negativt. citeturn0search0

Dessutom visar en rapport från Folktinget att antalet finländska sjukskötare som söker legitimation i Sverige och Norge har ökat under åren 2013–2018. Detta är inte ett individproblem – det är ett systemfel.

Och vad gör vi då? Ofta ropar vi efter lösningar utifrån – rekrytering från utlandet, till exempel. Och visst, det kan vara en del av lösningen. Men det får aldrig bli en ursäkt för att ignorera de inhemska problemen. Om vi inte förändrar grunderna – arbetsvillkoren, resurserna, respekten – så kommer även de nyrekryterade att försvinna. Mönstret kommer att upprepas.

Politiken har ett ansvar, ja. Men det har också arbetsgivare, vårdledare, fackföreningar och vi som samhälle. Det handlar inte bara om personalpolitik – det handlar om människosyn. Om hur vi väljer att behandla dem som bär upp det viktigaste vi har: vår gemensamma välfärd.

Jag vill vara en röst för förändring. För ett arbetsliv där folk vill – och kan – stanna kvar. För att våra unga inte ska känna att de måste söka sig till Sverige för att få arbetsvillkor de kan leva med. För att ordet tack inte bara ska sägas – utan också kännas i praktiken, genom ledarskap, inflytande och rättvisa villkor.

Är du också en del av vården? Känner du igen dig?