Skolan och rasismen: spegel, struktur, möjlighet (del 1)

Rasism i skolan är inte bara något som sägs högt. Svenska Yles granskning från Vasa visar hur vardagsrasism smyger sig in i skolans korridorer och relationer, och hur både elever och lärare lämnas utan verktyg. Det här handlar inte om enskilda händelser utan det handlar om ett system som fortfarande saknar språk, stöd och strukturer för att möta den verklighet eleverna redan lever i.

Rasism i skolan är inte ett undantag – det är en struktur

Rasism i skolan är inte ett tillbud bland andra och som låter sig hanteras genom temadagar, affischer eller punktinsatser. Det är något som sätter sig i väggarna, i normerna, i hur vi pratar – och i det vi låter bli att prata om. Det är en del av skolans struktur, dess språk och dess vardag som Svenska Yle rapporterat om 27.5.2025. Ofta visar det sig inte i högljudda utbrott, utan i lågmälda kommentarer, blickar som undviks, fniss i korridoren. Det sitter i vad som sägs, men ännu oftare i det som tystas ner, och det är därför det är så svårt att komma åt.

I Vasa har elever berättat om nedsättande kommentarer, hakkors inristade i skolbänkar, om en vuxenvärld som slätar över, skrattar bort, eller ser åt ett annat håll.

Men det vore fel att säga att lärarna inte märker något, för i en enkät som Svenska Yle gjort uppger majoriteten av högstadielärarna att de regelbundet hör elever använda rasistiskt språk.

Hat mot hbtqi+-personer, kvinnohat och religiösa fördomar förekommer också. Lärare ser det, hör det och påverkas av det. Många beskriver hur det gör det svårare att undervisa, att bygga relationer, att skapa tillit. Men att se är inte samma sak som att veta hur man ska svara. Att vilja ingripa är inte samma sak som att ha mandat, stöd eller en gemensam linje att falla tillbaka på.

Lärare ser, men saknar stöd

Här ligger ett av skolans största svek – inte i att personalen inte bryr sig – utan i att systemet lämnar dem utan verktyg. De flesta har aldrig fått någon utbildning i hur man bemöter rasism. Många saknar begrepp för det som händer, och ännu fler saknar en skolledning som tydligt sätter riktning. Det innebär att varje incident ofta blir en individuell fråga. En fråga om mod, om magkänsla och om ork. Det är ett orimligt ansvar att lägga på enskilda lärare. För barn märker vad som passerar. De märker när en kommentar får stå oemotsagd, när en lärare tvekar, när reaktionen uteblir. Det skapar en atmosfär där vissa känner sig trygga och andra lär sig att ligga lågt.

Enligt rapport av Diskrimineringsombudsmannen om personer med afrikansk bakgrund i Finland får många sina första erfarenheter av rasism redan före skolåldern.

När barn slutar berätta

Redan då börjar berättelsen formas: om vem som hör hemma och vem som inte gör det. När barn försöker säga ifrån, berätta om vad de varit med om, får de ofta höra att det inte “var så farligt”, att “det där händer överallt”, eller att “jag kan inte tro att något sånt sker i vår skola”. Den typen av svar är kanske menade som tröst men landar som förnekelse, och när det händer tillräckligt många gånger, så slutar man berätta. Då blir tystnaden inte bara ett skydd, utan den blir en inlärd strategi.

Skolans norm är inte alla barns verklighet

Och samtidigt som skolan ofta saknar verktyg för att hantera dessa erfarenheter, förändras elevsammansättningen snabbt. Klassrummen blir mer mångfacetterade – språkligt, kulturellt, religiöst, socialt. Det borde vara en styrka, men för ett skolsystem som fortfarande bygger på en outtalad norm om vem som är en “vanlig elev”, blir mångfalden en utmaning. Inte i sig, utan i hur den bemöts. När hela skolmiljön, från läromedel till lärares förväntningar, bygger på en mall som inte längre stämmer, då faller vissa barn utanför. Och eleverna märker det i vilka exempel som ges: i vem som får beröm och i vem som förväntas förklara sig och vem som slipper göra det.

Det här handlar inte om att peka ut enskilda aktörer. Det handlar om strukturer som tenderar att reproducera ojämlikhet.

Studier visar till exempel att elever med invandrarbakgrund oftare styrs mot praktisk yrkesutbildning, trots att deras resultat och ambitioner kunde leda till andra vägar. Det handlar om vägledning. Men också om förväntningar, som sällan är neutrala.

Vi behöver tala mer om intersektionalitet, det vill säga hur olika former av makt och normer samverkar. En flicka med hijab behandlas inte som en pojke med mörk hudfärg. En elev med romsk bakgrund bemöts inte som en elev med svensk brytning. En muslimsk pojke i en diagnosutredning möts inte på samma sätt som en finlandssvensk flicka med liknande behov. Det här är inte en fråga om att “alla ska behandlas lika”, utan om att förstå att likabehandling ibland kräver olika bemötanden.

Till detta kommer den digitala verkligheten. Barn och unga rör sig i miljöer där rasism sprids genom skämt, memes, emojis och ljudklipp. Det som tidigare var extremt, är nu paketerat som humor. Det som förr fördömdes, filtreras nu genom filter. Och skolan har ännu inte hunnit ikapp.

Lärare vittnar om att de inte förstår referenserna, att de saknar språk för att ens sätta ord på det de ser. Det här gör arbetet ännu svårare eftersom rasismen är inte bara något som händer i klassrummet. Den följer med i flödet, in i språket och slutligen in i elevernas självbild.

Vi behöver prata om systemet, inte bara om värderingar

Så vad gör vi med allt detta? För det första: vi slutar behandla rasism som en perifer fråga. Det är inte ett ämne för elevråd eller temaveckor. Det är en fråga om kunskap, om trygghet, om demokrati. Det handlar om skolans kärnuppdrag. För det andra: vi erkänner att lärarna inte är problemet. De är ofta de enda vuxna som faktiskt ser vad som händer, men de behöver stöd, struktur och ledarskap. Och för det tredje: vi måste våga prata om systemet. Om hur skolans språk, regler och förväntningar ibland drar gränser som inte är uttalade, men som känns i kroppen.