Rädsla får inte styra oss – att minnas är inte nog

Terrorism skapar rädsla och splittring, men den uppstår inte ur intet – den växer i marginalisering, hat och ideologier som förenklar världen till ett "vi och dem"

En vanlig dag, en gata fylld av liv, ett torg där människor möts – och sedan en explosion, ett skott, ett kaos där allt förändras på ett ögonblick. För de drabbade är det slutet på allt de kände till. För deras familjer är det en klyfta av sorg som aldrig riktigt går att överbrygga. För oss andra, de som står kvar, är det en påminnelse om att våldets ansikte inte är avlägset.

På den Europeiska minnesdagen för terrorismens offer hedrar vi dem som fallit. Men minnet i sig räcker inte. Vi måste förstå varför extremism föds, varför människor väljer våldet, varför samhällen gång på gång splittras av rädsla och hat. Först då kan vi förhindra att fler namn läggs till listan över dem vi sörjer.

Terrorism uppstår inte ur intet. Den växer i marginaler där människor känner sig utanför, i ideologier som förenklar världen till en kamp mellan “vi och dem”, i miljöer där hat blir en tröst och radikalisering erbjuder en falsk mening. Den göds av social utsatthet, av konspirationsteorier, av politisk cynism och av en allt mer polariserad offentlighet. Det är därför den finns i så många skepnader – i högerextrema nätverk, i religiös fanatism, i separatistiska rörelser och i totalitära ideologier. Gemensamt för dem alla är viljan att förstöra, att skrämma, att tvinga andra till tystnad.

Ett ögonblick som förändrade Finland – Åbo, 2017. Terrorn slog till mitt i vardagen, men samhället stod enat i sorgen och motståndet mot hatet

Det är lätt att tro att terrorism enbart kan bekämpas med hårda tag – med strängare lagar, mer övervakning, ökade polisiära resurser. Och ja, säkerhet är en nödvändig del av lösningen. Vi behöver stark underrättelseverksamhet, internationellt samarbete, effektiva insatser mot radikalisering. Men om vi bara ser terrorism som en polisiär fråga missar vi dess rötter.

Den verkliga kampen börjar långt tidigare. Den börjar i skolorna, där vi lär barn kritiskt tänkande, där vi förhindrar att hat får gro. Den börjar i våra bostadsområden, där vi skapar möjligheter istället för att låta segregation och hopplöshet få fäste. Den börjar i vår politik, där vi måste välja att hålla fast vid demokratiska principer även när det är svårt, istället för att drivas av rädsla till att inskränka friheter och misstänkliggöra hela grupper av människor.

Finland har länge varit ett land präglat av tillit – till varandra, till rättsstaten, till demokratin. Men även här ser vi hur klyftorna växer. Hatretorik blir normaliserad. Misstro mellan människor ökar. Extrema rörelser, både till höger och vänster, finner nya sätt att rekrytera, nya sätt att dra in sårbara människor i sin destruktiva värld. Det är i dessa sprickor i samhället som terrorismen får fäste – och det är just där vi måste vara som starkast.

Vi har ett val. Vi kan ge efter för rädslan, bygga murar, misstänkliggöra varandra. Eller så kan vi hålla fast vid det som gör oss starka – vår öppenhet, vår frihet, vår tro på rättsstaten. Vi kan arbeta förebyggande, satsa på utbildning, integration, sammanhållning. Vi kan se till att ingen behöver söka sig till våldets ideologier för att hitta en plats i samhället.

Terrorism kan aldrig rättfärdigas. Men den kan förstås – och den kan bekämpas. Om vi minns det, om vi vägrar låta oss skrämmas till att bli någon annan än den vi är, då har de som vill krossa oss redan förlorat. Och det är den enda segern som verkligen betyder något.