Plikt ska bygga på förmåga, inte på kön

I debatten om könsneutral värnplikt är det viktigt att skilja på rättvisa i princip och funktionalitet i praktiken. Målet bör vara ett starkt försvar byggt på kompetens – inte kvoter.

Könsneutral värnplikt låter rättvist. Det låter som jämställdhet. Men är det verkligen så enkelt? Jag delar grundtanken: det nuvarande systemet är inte rättvist. Att bara män är skyldiga att göra värnplikt är en kvarleva från en annan tid. Men lösningen är inte att tvinga fler, utan att tänka smartare.

Försvarets uppdrag är inte symboliskt och urvalet kan inte heller vara det. Vi lever 2025 i ett säkerhetspolitiskt landskap där Rysslands aggression mot Ukraina fortsätter att forma Europas försvarsstrategier och där gränserna är inte längre något vi tar för givna. Därför kan det inte längre enbart handla inte om jämlika principer i teorin, utan om förmåga i praktiken.

Värnplikten måste ske utifrån försvarsmaktens behov och inte kön, inte kvot eller inte politik.

Det handlar om att ta både jämlikhet och säkerhet på allvar. Att kvinnor och män får samma chans att bidra – inte samma tvång. Och att vi bygger ett försvar baserat på kompetens, inte könsfördelning. Men det är lätt att förledas av språket. Könsneutral värnplikt låter modernt, rationellt. Men som med så mycket annat döljer orden en konflikt: mellan princip och praktik, mellan ideal och verklighet. Att kalla in alla, oavsett kön, kan verka rättvist på ytan men i praktiken kan det bli ett symbolprojekt där tvång motiveras med jämlikhet. Då riskerar vi att förväxla jämlik representation med verklig rättvisa.

Jämlikhet betyder inte att alla gör exakt samma sak. Det betyder att alla bedöms efter samma måttstock. Och i försvarssammanhang bör den måttstocken vara:

Behövs du? Klarar du det? Vill du bidra?  Inte: Är du född med rätt kön för att fylla en kvot?

Och här har andra nordiska länder valt olika vägar. I Norge är värnplikten könsneutral i teorin – men i praktiken är det fortfarande ett urval som styr. Alla kallas inte in, utan man väljer de bäst lämpade. I Danmark är värnplikten formellt könsbunden: män är skyldiga, kvinnor frivilliga. Men ingenstans i Norden kallas hela årskullar oavsett kön in med tvång. Det är värt att minnas i debatten: likabehandling kan se olika ut och behöver inte betyda likriktning.

I ett läge där världen är osäkrare än på länge, måste vi bygga ett försvar som är skarpt, inte symboliskt. Det betyder att vi ska välja de bäst lämpade – oavsett kön – och ge dem de bästa förutsättningarna. Det betyder också att frivilligheten måste uppvärderas, inte avfärdas som mindre värd. Det är dessutom något paradoxalt i att försvara frihet genom att minska den. Att hävda att tvång är jämlikt är ett etiskt gränsfall, särskilt i ett samhälle som annars bygger på frivillighet, övertygelse och självständigt ansvar.

Jag är glad att SFP tog ställning för en jämlikare värnplikt – men inte genom att tvinga in kvinnor i ett system bara för att män redan finns där. Det är en mer eftertänksam hållning än den som ropar efter likformighet.