Likabehandling – en rättighet, inte en kompromiss

Rättigheter ska inte vara något du måste kämpa för – de ska finnas där från början. Språklig service, tillgänglighet och rättvisa ska vara självklarheter, inte något vissa måste be om. Hur kan vi skapa ett samhälle där alla känner sig lika självklara?

Att leva i Österbotten är att förstå hur världen ser olika ut beroende på perspektiv. För vissa är tvåspråkigheten en tillgång, en självklar del av vardagen. För andra är den ett hinder, en ständig påminnelse om att samhället inte alltid är anpassat efter dem.

Likabehandling fungerar på samma sätt. Vi har lagar som säger att alla ska ha samma möjligheter, men verkligheten ser annorlunda ut. Någon går in i vården och vet att deras språk och behov kommer att bemötas. Någon annan förbereder sig, repeterar formuleringar i huvudet, vet att de kanske måste kompromissa. En arbetssökande kan vara trygg i att deras kompetens står i fokus. En annan vet att deras namn kan påverka om de ens får en chans.

Det är sällan medveten orättvisa som skapar dessa skillnader. Det är system som formats utifrån en norm där vissa alltid passat in, och andra tvingats anpassa sig. Österbottens välfärdsområde har tagit viktiga steg för att minska dessa skillnader, men frågan vi måste fortsätta ställa oss är: Vem är det fortfarande som måste anpassa sig?

När systemet förändras – men inte för alla

Tvåspråkigheten har lärt österbottningar att rättigheter på papper inte alltid betyder rättigheter i praktiken. Att det kan stå att service ska finnas på båda språken, men att verkligheten ändå kräver tålamod. Att möjligheter kan vara öppna för alla, men att vissa ändå måste kämpa mer för att få tillgång till dem.

Likabehandling följer samma logik. Vi kan tala om bättre tillgänglighet, stärkt jämställdhet och tryggare arbetsvillkor, men frågan är inte bara vilka insatser som görs – utan för vem de redan fungerar och för vem de fortfarande är en kamp.

Vi ser det i vården, där vissa patienter aldrig behöver fundera på om de får service på sitt språk, medan andra vant sig vid att kompromissa. Vi ser det i arbetslivet, där vissa aldrig behöver reflektera över om deras kön eller bakgrund påverkar deras möjligheter, medan andra vet att det alltid spelar en roll. Vi ser det i bemötandet, där respekt är en självklarhet för vissa, men något andra måste arbeta för att förtjäna.

Österbottens välfärdsområde har satsat på utbildning, bättre språklig service och förbättrade system, men den verkliga förändringen sker inte enbart i strukturer. Den sker i upplevelsen av att röra sig genom samhället – och den upplevelsen är fortfarande olika för olika människor.

När rättigheter blir något man måste be om

Vi tänker ofta på likabehandling som en fråga om att lägga till – fler språkalternativ, mer tillgänglighet, bättre rutiner. Men borde vi inte istället fråga oss varför dessa saker saknades från början?

För den som alltid fått service på sitt språk känns det naturligt. För den som aldrig behövt ifrågasätta sitt bemötande känns rättvisan självklar. För den som aldrig behövt be om en anpassning känns systemet rättvist. Men för den som alltid måste lyfta sin egen situation, som måste förklara, som måste be om det andra får automatiskt – blir rättigheter inte en självklarhet, utan något man ständigt måste kämpa för.

Den verkliga utmaningen ligger inte i att införa fler lösningar, utan i att skapa ett samhälle där rättigheter aldrig är något man behöver argumentera för. Där ingen behöver lyfta sin egen utsatthet för att bli lyssnad på. Där alla, oavsett bakgrund, kön, språk eller funktionsförmåga, kan känna sig lika självklara från början.

Från rättighet till självklarhet – vad jag vill göra

Österbottens välfärdsområde har tagit viktiga steg, men arbetet för likabehandling är aldrig färdigt. Lagar och riktlinjer kan slå fast att alla har samma möjligheter, men i vardagen testas jämlikheten på riktigt. I de små ögonblicken där någon tvekar innan de ber om service på sitt språk. I det första mötet med en arbetsgivare. I de subtila, osynliga gränserna mellan självklarhet och utanförskap.

Om jag blir vald till välfärdsområdesfullmäktige vill jag arbeta för att likabehandling inte bara är en princip på papper, utan en realitet i människors liv. Jag vill:

• Stärka den språkliga servicen i vården och se till att ingen ska behöva be om att få service på sitt eget språk – det ska finnas där från början.

• Öka tillgängligheten i både digitala och fysiska tjänster, så att ingen lämnas utanför på grund av teknik, funktionsvariation eller språkliga barriärer.

• Främja ett rättvist arbetsliv, där alla har samma möjligheter att få jobb och avancera, oavsett namn, bakgrund eller kön.

• Säkerställa att bemötandet i vården och omsorgen genomsyras av respekt och förståelse, och att personalen har de verktyg de behöver för att möta människor utifrån deras individuella behov.

• Göra uppföljning och utvärdering till en självklar del av arbetet, så att vi ser vilka åtgärder som faktiskt gör skillnad och var vi fortfarande behöver bli bättre.

Tvåspråkigheten i Österbotten är en ständig rörelse mellan språk, perspektiv och identiteter. På samma sätt är likabehandling inget vi en gång kan uppnå och sedan vara klara med – det är en process som aldrig står still.

Vi måste fortsätta ställa frågorna: Vem behöver fortfarande anpassa sig? Vem har vi ännu inte sett? Vem har vi inte lyssnat på? För det är först när rättigheter inte längre märks, när de bara är, som vi har lyckats. Och det är precis det jag vill arbeta för.