När frihet blir en affärsuppgörelse – Europas ödesval efter mötet i Ovala rummet

Om vi inte drar lärdom av det här, om vi fortsätter att hoppas på att någon annan ska lösa våra problem, då har vi redan förlorat. Ukraina kämpar för sin överlevnad, men i förlängningen kämpar de också för oss.

Mötet mellan Volodymyr Zelenskyj och Donald Trump i Vita huset var mer än ett diplomatiskt samtal – det var en sammanstötning mellan två fundamentalt olika sätt att se på världen. På ena sidan en man som, trots allt, har blivit en symbol för motstånd, för en kamp som är större än honom själv, för tron på att frihet och demokrati fortfarande betyder något. På den andra en man vars hela liv kretsat kring affärer, självhävdelse och idén att lojalitet är till salu till rätt pris.

Det var inte bara två politiska figurer som möttes – det var två synsätt på makt, ansvar och moral. För Zelenskyj handlade mötet om överlevnad, om att säkerställa fortsatt stöd till sitt land som varje dag kämpar för sin existens. För Trump handlade det om affärer, om att få ut det mesta av varje relation, om att omförhandla villkor och visa vem som har övertaget.

Två världsbilder, en avgörande konfrontation

Zelenskyj kom till Vita huset med en desperat uppgift: att övertyga en man som inte ser något värde i principer, som bara värderar styrka och vinster, att Ukrainas kamp angår världen. Han mötte en president som ser makt som något personligt, något som förhandlas fram, snarare än en skyldighet att stå upp för de som inte kan göra det själva. För Trump finns inga långsiktiga ideal, ingen världsordning värd att försvara om den inte gynnar honom direkt.

Och det var där grundkonflikten låg.

För Trump är politik i grunden en transaktion. Varje relation, varje förpliktelse, varje beslut måste kunna räknas hem. I hans värld finns inga givna allianser, bara tillfälliga överenskommelser som kan brytas när de slutar vara lönsamma. Han ser på internationell politik med en affärsmans ögon, där varje partner måste bevisa sitt värde om och om igen, annars är de utbytbara.

Zelenskyj däremot representerar motsatsen. Han är inte en man som förhandlar om säkerhet utifrån vad som är lönsamt för stunden – han är en man som kämpar för att hans land ska överleva. För honom är inte lojalitet något som ska betalas tillbaka, utan något som borde finnas där för att rättvisa, moral och principer kräver det.

Ett ögonblick av brutal klarhet

Mötet mellan dem blottade en obehaglig sanning: världen har förändrats, och med den har också de oskrivna reglerna om lojalitet och stöd mellan demokratier börjat krackelera. Det som en gång var en given del av den västerländska säkerhetsordningen – att frihet måste försvaras gemensamt, att demokratier står sida vid sida mot hot – har nu blivit en fråga om huruvida det är “värt det”.

Trump ifrågasatte inte bara varför USA skulle fortsätta stödja Ukraina. Han ifrågasatte hela idén om att vissa saker inte kan mätas i pengar eller strategiska fördelar. Att stå upp mot aggression, att försvara en nations rätt att existera, att förhindra att stormakter kan omdefiniera gränser genom våld – allt detta sågs genom linsen av om det “lönar sig” eller inte.

Och just där ligger den verkliga faran.

För om vi börjar värdera demokrati i ekonomiska termer, om vi börjar sätta en prislapp på frihet, då förlorar vi något fundamentalt. För vem avgör när priset blir för högt? När bestämmer vi att en allierad inte längre är värd att försvara? När slutar vi bry oss om rätt och fel och börjar räkna i kostnad och nytta?

Ukraina som testfall för den nya världsordningen

Zelenskyj insåg nog under det där mötet att han inte bara argumenterade för fortsatt amerikanskt stöd – han argumenterade för framtiden av hela den globala säkerhetsordningen. För om Ukraina förlorar, vad händer då?

Vi har redan sett hur andra autokratiska regimer följer utvecklingen noga. Kina analyserar varje amerikanskt beslut om Ukraina i relation till sin egen strategi för Taiwan. Om USA kan svika en allierad i Östeuropa, vad hindrar då Peking från att dra slutsatsen att de också kan komma undan med ett militärt ingripande i Asien?

Samtidigt har europeiska ledare också fått en hård läxa. Vi har i decennier vant oss vid att USA är den yttersta garanten för vår säkerhet. Vi har förlitat oss på deras militära styrka, deras strategiska förmåga, deras vilja att hålla ordningen i världen. Men mötet mellan Trump och Zelenskyj visade att vi inte längre kan ta det för givet.

Om Europa inte kan räkna med USA:s stöd, vad betyder det för framtiden? Vad betyder det för de baltiska staterna, för Polen, för Finland? Kan vi längre luta oss mot det amerikanska paraplyet, eller är det dags att bygga en verklig europeisk försvarsförmåga?

Vad händer nu?

Efter mötet lämnade Zelenskyj Vita huset utan några nya löften om stöd. Det i sig är en kraftfull signal. Ukraina kämpar fortfarande, men nu blir det allt tydligare att de gör det mer och mer ensamma.

Så frågan vi måste ställa oss är: vad gör vi nu?

Om USA vacklar, om Trump vänder ryggen åt Europa, betyder det att vi måste agera. Vi kan inte längre leva i den falska tryggheten att någon annan alltid kommer att skydda oss. Vi måste inse att säkerhet är något vi själva måste ta ansvar för.

Mötet i Ovala rummet var en varning. Det var en påminnelse om att vi lever i en ny era där principer inte längre räcker som argument. Där frihet inte längre är en självklarhet, utan något som måste försvaras – inte bara med ord, utan med handling.

Om vi inte drar lärdom av det här, om vi fortsätter att hoppas på att någon annan ska lösa våra problem, då har vi redan förlorat. Ukraina kämpar för sin överlevnad, men i förlängningen kämpar de också för oss.

Frågan är om vi förstår det innan det är för sent.