Internationella kvinnodagen borde vara en dag för hopp

Den 8 mars är internationella kvinnodagen, och jag hade velat skriva något hoppfullt. Något om framsteg, om hur Finland ofta lyfts fram som ett av världens mest jämställda länder, om de rättigheter vi vunnit och hur långt vi har kommit. Jag hade velat tala om det vi har uppnått – om kvinnors ökande representation i politiken, om lagstiftning som stärkt våra rättigheter, om generationer av modiga kvinnor som brutit barriärer. Men det vore en förenklad bild.

Bakom fina placeringar i index och politiska högtidstal döljer sig en mer komplex verklighet. Finland rankas ofta högt i jämställdhetsmätningar, men samtidigt visar undersökningar att våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Enligt en EU-rapport har nästan varannan kvinna i Finland (47%) någon gång upplevt fysiskt eller sexuellt våld sedan 15 års ålder, en av de högsta siffrorna i Europa. Våld i nära relationer är en utbredd verklighet som pågår i det tysta, i hem vi aldrig ser in i, bakom dörrar som sällan öppnas. Det är inte bara individuella tragedier, utan också en spegling av maktförhållanden och samhällsstrukturer.

Det är lätt att tro att vi i Norden har kommit längre än andra, att vi är ett föredöme för resten av världen. Men vad betyder det att kalla sig ett jämställt land, när så många kvinnor fortfarande tvingas leva i rädsla? Vad betyder det att tala om framsteg, när mellan 15 och 20 kvinnor i Finland varje år dödas av våld, och i 60 % av fallen är förövaren en nuvarande eller tidigare partner? När cirka 30 % av kvinnorna har utsatts för våld av en partner – där både fysiskt, psykiskt och sexuellt våld räknas in? När Finland fortfarande saknar tillräckligt många skyddsboenden för att kunna erbjuda alla utsatta en säker plats?

Vi vet vad som behövs: fler skyddsboenden, bättre stöd för utsatta, effektivare rättsprocesser och mer förebyggande arbete riktat mot förövare. Vi vet att tidiga insatser räddar liv. Vi vet att långsiktiga satsningar gör skillnad. Ändå förblir åtgärderna otillräckliga, resurserna för små och viljan att prioritera frågan alltför svag. Enligt internationella riktlinjer borde Finland ha minst 550 skyddsplatser, men i dagsläget finns 228 platser – långt under behovet. I varje budgetförhandling ställs kvinnors trygghet mot andra behov, som om det vore en fråga bland många. Som om vi har råd att kompromissa.

Och medan politiska löften ges och strategier utformas, fortsätter kvinnor att utsättas, fortsätter barn att växa upp i hem där våld är vardag, fortsätter liv att förstöras.

Problemet ligger inte bara i lagar och resurser. Det ligger i ett samhälle där vi fortfarande frågar varför hon stannade, istället för varför han slog. Där kvinnor uppmanas att vara försiktiga, att anpassa sig, att bära larm och undvika mörka gator – medan mäns våld mot kvinnor ofta fortfarande betraktas som ett privat problem snarare än en samhällskris.

Våld mot kvinnor är inte en isolerad företeelse. Det är en del av ett större mönster, där vissa fortfarande anser sig ha rätt att kontrollera, hota, misshandla och i värsta fall döda. Det är en konsekvens av att vi inte tillräckligt tydligt har markerat att våld aldrig är acceptabelt.

Förändring kräver mer än politiska reformer. Den måste ske i skolorna, där unga lär sig om respekt och gränser. Den måste ske i rättssystemet, där offren inte bara får rättvisa på papper, utan verkligt skydd. Den måste ske i arbetslivet, där våldsutsatta kvinnor inte riskerar att förlora jobbet om de tvingas fly. Den måste ske i våra samtal, där vi inte längre normaliserar svartsjuka som kärlek, kontroll som omsorg eller manipulation som något romantiskt.

Jämställdhet är mer än statistik. Den måste märkas i rättssalar, i skyddsboenden, i skolor och på arbetsplatser. Den måste märkas i hur vi talar om våld, i vem vi håller ansvarig, i hur vi bygger ett samhälle där ingen kvinna ska behöva frukta den människa hon älskar.

Det räcker inte att ha världens bästa jämställdhetslagar om vi inte omsätter dem i praktiken. Det räcker inte att fira starka kvinnor en dag om året om vi inte samtidigt kämpar för dem som aldrig får synas. Det räcker inte att fördöma våldet om vi samtidigt låter det fortgå.

Våld mot kvinnor är inte en oundviklig del av tillvaron. Det är skapat av oss – och det kan förändras av oss. Men bara om vi bestämmer oss för att det är viktigare än vackra ord på en högtidsdag.

För varje kvinna som tvingas fly sitt hem, för varje barn som växer upp i rädsla, för varje liv som släcks av en mans händer, bär vi ett ansvar. Inte bara att minnas, inte bara att fördöma, utan att förändra. För utan handling är våra löften tomma, och utan mod är vår tystnad ett medgivande.

Vi kan inte längre acceptera att våldet fortsätter i skuggorna medan vi ser åt ett annat håll. Vi kan inte låta jämställdhet vara en paroll, medan verkligheten fortsätter att svika dem som behöver skydd.

En dag, om vi gör det som krävs, kan vi se tillbaka och säga att vi inte bara pratade om förändring – vi skapade den. Men den dagen kommer inte av sig själv. Den måste vi kämpa för, varje dag, tills inga fler namn skrivs i statistiken och inga fler kvinnor tvingas leva i skräck.