Hopp, förtvivlan och en underfinansierad välfärd

Saras dotter har en sällsynt neurologisk sjukdom. Hon har rätt till högre närståendevårdsstöd men får det inte eftersom välfärdsområdets pengar är slut. Det är ett tydligt tecken på hur den finländska välfärdsstaten just nu inte håller vad den lovar. Trots politiska löften om satsningar räcker resurserna inte till. Finansieringsmodellen måste ses över, annars rämnar grunden.

Jag började se Svenska Yles serie "Mellan hopp och förtvivlan", som Anna Suorander skrev en ledare om i går i Vasabladet. En av dem som berörde mig mest var Sara i Karleby vars dotter lider av en sällsynt neurologisk sjukdom. Hon är berättigad till det högre närståendevårdsstöd men får det inte. Varför? För att välfärdsområdets pengar är slut. Samtidigt har regeringen beslutat att höja miniminivån på just det stödet. Det låter fint i teorin, men i praktiken är det som att sätta upp en ny vägskylt när vägen redan håller på att rämna.

I sin halvtidsöversyn har regeringen presenterat flera ambitiösa initiativ: vårdgaranti, husläkarmodell och fler servicesedlar. Inget av det är i sig fel men allt detta kräver resurser, inte bara god vilja och styrning uppifrån. Och medan staten pekar ut riktning med fler löften, minimigränser och modellreformer, står finansieringen i stort sett still – eller skärs ner – trots att välfärdens kostnader ökar för varje år. Resultatet är ett välfärdssystem som i teorin ska erbjuda jämlik service, men där tillgången i praktiken varierar allt mer beroende på var du bor.

Det är också ett system som just nu är på väg att köras i botten. Sex välfärdsområden är redan under särskild granskning från Finansministeriet. Flera andra har själva slagit fast att de inte kommer klara kravet på ekonomisk balans till 2026. Det borde få varningsklockorna att ringa, för det här handlar inte längre om förvaltningseffektivitet utan om att fundamentet för hela reformen håller på att vittra sönder.

Jag delar åsikt med ÖVPH:s tidigare styrelseordförande Anna Salovaara-Kero om att beskattningsrätten kan vara värt något att utreda. Det kunde på sikt ge välfärdsområdena större självständighet och ansvar. Men för mig börjar det med en förbättrad statlig finansieringsmodell. För alla Finlands välfärdsområden måste ges bättre förutsättningar att planera långsiktigt, inte bara reagera på årets underskott. Det kräver fleråriga ramar där statsandelarna justeras efter verkliga vårdbehov och kostnadsutveckling, inte godtycke eller kortsiktiga sparkrav. Det kräver att man väger in faktorer som åldrande befolkning, sjukdomsförekomst och sociala skillnader. Och det kräver ett fungerande utjämningssystem mellan områden, så att hela landet kan hållas med grundläggande vård, inte bara de starkaste regionerna.

Men vi behöver kanske inte välja mellan det och beskattningsrätten. Tvärtom: att förbättra finansieringsmodellen kan göras relativt snabbt inom nuvarande system och utan stora lagändringar. Samtidigt bör vi våga hålla dörren öppen för att på sikt utreda beskattningsrätten som ett möjligt verktyg för långsiktig stabilitet.

Se serien här: https://arenan.yle.fi/1-66191130