Funktionshinderservicelagen i ÖVPH: implementering i en organisation präglad av resursoptimering och styrningsutmaningar

Reformen har potential att förbättra servicen för personer med funktionsnedsättning, men bara om ÖVPH förmår att hantera de interna styrningsproblemen och prioritera brukarnas rättigheter framför ekonomiska intressen.

Den nya lagen om funktionshinderservice (675/2023) har förändrat grunden för hur stödinsatser beviljas genom att prioritera socialvårdslagen (1301/2014) som första instans vid behovsprövning. Funktionshinderservicelagen kan endast tillämpas om socialvårdens insatser bedöms otillräckliga, vilket ger välfärdsområdena ökad diskretionär beslutsrätt.

För Österbottens välfärdsområde (ÖVPH), som redan är föremål för kritik gällande förvaltningsstruktur, resursfördelning och ekonomisk styrning, innebär detta en ytterligare prövning av organisationens förmåga att balansera rättssäkerhet, servicekvalitet och budgetmässig hållbarhet. När styrningen av funktionshinderservicen förändras och fler insatser ska bedömas individuellt, riskerar implementeringen att bli ett instrument för kostnadskontroll snarare än en reform för förbättrad service.

Rättsliga implikationer – styrningskapacitet och risker för heterogen rättstillämpning

Funktionshinderservicelagens omställning till individuell behovsprövning innebär att tjänstemän inom socialvården har tolkningsföreträde i frågan om vad som utgör “tillräcklig service”. I en organisation där maktfördelningen och beslutsfattandet redan ifrågasatts, blir det avgörande att etablera en enhetlig och rättssäker beslutsmodell.

Om det saknas tydliga interna riktlinjer, finns risken att behovsbedömningarna varierar mellan tjänstemän och kommuner. Detta kan leda till ökad överklagandefrekvens till förvaltningsdomstolarna, vilket förlänger rättsprocesserna och skapar administrativ belastning.

Vidare innebär lagens tolkningsutrymme att ekonomiska prioriteringar kan få en oproportionerlig inverkan på beslutsfattandet, snarare än en strikt rättighetsbaserad bedömning av brukarnas behov. Om ÖVPH inte förmår att garantera en enhetlig tillämpning av lagstiftningen, kan detta resultera i regional ojämlikhet och minskat förtroende för myndighetens beslut.

Ekonomiska prioriteringar – används lagens tolkningsutrymme för kostnadskontroll?

ÖVPH har under det senaste året genomfört nedskärningar på 150 000 euro inom funktionshinderservicen och omorganiserat verksamheten genom integrering i social- och hälsocentralerna. Detta har skett samtidigt som andra delar av välfärdsområdet, såsom äldreomsorgen, också varit föremål för besparingar.

Eftersom funktionshinderservicelagen ger välfärdsområdena ökad flexibilitet i resursfördelningen, innebär detta att:

• Fler brukare kan hänvisas till socialvårdens generella tjänster istället för specialiserad service.

• Bedömningen av ”tillräckliga insatser” kan anpassas för att minska beviljandet av stöd enligt funktionshinderservicelagen.

• Kostnadsaspekter kan få större inflytande över besluten än brukarnas faktiska behov.

När välfärdsområdet redan fått kritik för att ekonomiska beslut saknar tydlig strategisk förankring, är det avgörande att granska huruvida ÖVPH:s implementering av lagen styrs av resurskontroll snarare än socialpolitiska målsättningar.

Administrativa utmaningar – är ÖVPH organisatoriskt rustat för reformen?

Den förändrade lagstiftningen innebär att handläggningen av stödinsatser nu sker i två steg:

1. Prövning av om socialvårdens insatser är tillräckliga.

2. Bedömning av om funktionshinderservicelagen ska tillämpas.

Dessa processförändringar kräver ökad administrativ kapacitet, vilket kan medföra förlängda handläggningstider och ökad press på socialförvaltningen. För ett välfärdsområde där styrningsstrukturer och kommunikation med invånarna redan kritiserats, finns en risk att reformen försvårar för brukarna att förstå sina rättigheter och möjligheter att överklaga beslut.

Om ÖVPH inte säkerställer tydliga informationskanaler och en transparent implementering, riskerar det att förstärka den redan befintliga misstron mot organisationens beslutsfattande.

En reform som kräver rättssäker implementering i en organisation under press

Funktionshinderservicelagen innebär ökade krav på välfärdsområdenas administrativa och ekonomiska ansvar, men hur den tillämpas i praktiken beror på hur ÖVPH väljer att balansera rättssäkerhet mot budgetmål.

Om organisationen inte säkerställer transparens och en enhetlig praxis, kan reformens flexibilitet i praktiken leda till en restriktiv servicemodell där ekonomiska hänsynstaganden prioriteras framför brukarnas individuella behov.

För att undvika detta måste ÖVPH:

• Fastställa en tydlig intern normstyrning för att minimera variationer i rättstillämpningen.

• Säkerställa att resurstilldelningen inom funktionshinderservicen inte sker utifrån budgetrestriktioner snarare än faktiska behov.

• Öka informationsgivningen till brukarna för att motverka osäkerhet och överklaganden.

Reformen har potential att förbättra servicen för personer med funktionsnedsättning, men bara om ÖVPH förmår att hantera de interna styrningsproblemen och prioritera brukarnas rättigheter framför ekonomiska intressen.