top of page
Search

Från sadel till samhällsnytta

Här är jag med min cykel – inget märkvärdigt kanske, men med rätt stöd blev den ett av mina bästa val för både hälsan, vardagen och klimatet.
Här är jag med min cykel – inget märkvärdigt kanske, men med rätt stöd blev den ett av mina bästa val för både hälsan, vardagen och klimatet.

När det enkla valet gör skillnad


Att cykla till jobbet har aldrig varit det mest självklara valet. Sträckan är precis på gränsen till vad som känns rimligt varje dag året runt, vädret är ofta en faktor man helst hade sluppit ta hänsyn till och vissa dagar är man helt enkelt för trött för att orka ta sig an motlut och motvind.

Men trots det har jag valt cykeln. I ur och skur, genom höstmörker och vårvinter för att det ger något tillbaka. Inte bara som transportmedel utan som ett sätt att få in vardagsmotion utan att det ska behöva kallas träning, ett sätt att varva ner på väg hem, och börja dagen med lite syre i lungorna istället för att fastna i bilkö eller vänta på en försenad buss.


När den skattefria cykelförmånen infördes såg jag ett tillfälle att förbättra något som redan var en del av mitt liv. Jag behövde ingen elcykel, men jag behövde en bättre vanlig cykel. Den gamla hade börjat ge upp, och att lägga flera tusen euro på en ny kändes svårt att motivera, trots att jag använde den varje dag.


Förmånen gjorde det möjligt att faktiskt investera i en hållbar cykel, en som inte skramlar sönder på dåligt plogade cykelvägar eller rostar fast efter ett par höstregn. Det var inget stort steg men det gjorde skillnad.

Och det gjorde att jag kunde fortsätta cykla, utan att det blev en kompromiss med mig själv varje gång jag rullade ut på uppfarten.


Det lilla som förändrar vardagen


Jag känner fler som gjort samma val. Inte för att de plötsligt bestämde sig för att bli “cyklister”, utan för att tröskeln att ta steget blev lite lägre. För någon blev det en elcykel som ersatte bilen till jobbet. För någon annan, som mig, en bättre modell av något de redan använde. Det var inte en förändring som syntes utifrån, men den märktes i vardagen. Färre dagar med bil, fler kilometer på cykel. Mindre stress, mer vardagsrörelse och utan att det krävde en total omläggning av livet.


Att den här förmånen nu ska avskaffas är svårt att förstå just för att den fungerade. Den var inte dyr för samhället i relation till vad den gav: mer motion, mindre utsläpp, mindre trängsel i trafiken. Och framför allt möjligheten för fler att göra ett vettigt val för sin egen vardag, ett val som inte krävde stora inkomster eller särskilt god fysisk form. För många var det just det som räckte. Inte en revolution utan ett skifte i riktning.


Forskning i ryggen, men politiken trampar snett


I samhällsdebatten tenderar man att snabbt prata förbi sådana förändringar. Det sägs att cykelförmånen “gynnar de som redan har det bra”, att den är “subvention för höginkomsttagare”, eller att den snedvrider marknaden. Men i praktiken har den fungerat som en katalysator som gör tröskeln lägre för människor att välja ett alternativ till bilen.

Statistiken bekräftar att med en förmånscykel cyklar man i snitt över 1 200 kilometer per år, det vill säga fem gånger mer än genomsnittet i Finland. Nästan hälften av användarna minskar också sin bilkörning, i snitt 42 kilometer per vecka. Det märks också i kroppen,  i orken och i steget när man kliver upp på morgonen. 


När regeringen nu beslutat att den skattefria cykelförmånen ska avskaffas, är det svårt att förstå logiken. Det är inte en dyr reform som belastar sjukvården. Tvärtom: den avlastar.

I ett läge där fysisk inaktivitet beräknas kosta samhället omkring 3,7 miljarder euro årligen, borde varje verktyg som ökar rörelse ses som en investering. Men istället tas förmånen bort trots att Finland samtidigt har som mål att öka gång- och cykelresor med 30 procent till 2030. Vad är det för slags politik som i ena andetaget lyfter hållbar mobilitet som en prioritet, och i nästa stryper det mest fungerande incitament vi haft för att uppnå just det?


Jag inser att för vissa kanske det känns som en marginell fråga. Men det är ofta så de verkliga konsekvenserna ser ut: de börjar i det lilla. Ett uteblivet cykelköp, en bilresa istället för ett tramptag och ett missat steg mot en mer aktiv vardag. Och en arbetsplats som inte kan erbjuda samma attraktiva personalförmån längre.


Det finns också andra som drabbas


Det gick att läsa en tidningsartikel om Helkama i Hangö har konsekvenserna redan blivit påtagliga på grund av att cykelförmånen ska tas bort. Elcyklarna står för 60 procent av deras produktion och nästan 80 procent av omsättningen. Men sedan beslutet blev känt har försäljningen rasat med upp till 50 procent. En verksamhet som flyttat hem produktion från utlandet, skapat jobb och byggt inhemsk kompetens riskerar nu att behöva varsla personal. 


Det är möjligt att cykelförmånen inte var perfekt. Alla hade inte tillgång till den, och prisnivåerna på vissa cyklar steg under förmånens första år. Men trots det fungerade den och den fick människor att röra på sig. Den minskade biltrafiken och gynnade lokala arbetsplatser ett tramptag i taget. Men nu när sådana initiativ tas bort utan analys av följdeffekter, upplevs det inte bara som ett budgetbeslut. Det känns som en tillbakagång i förtroende.


För varför ska människor engagera sig i hållbarhet, i hälsa, i nya vanor om politiken ändå drar undan mattan när det börjar fungera?

Jag vill fortsätta cykla. Och jag vill att andra ska få samma chans. Inte genom pekpinnar, utan genom möjligheter. Inte som ett krav, utan som ett val. Cykelförmånen var just en sådan möjlighet. Och det vore det vore ett politiskt misstag att låta det hjulet sluta snurra.


Källförteckning:


Comments

bottom of page