En generation på bristningsgränsen: den politiska kampen om Nordens själ

Våra ungas dåliga mående är inte ett tecken på att de är svagare, utan en logisk och smärtsam konsekvens av att det moderna samhällets strukturer krockar med grundläggande mänskliga behov av trygghet, tillhörighet och mening. Att lösa detta är inte bara en fråga om resurser, utan om politiskt mod och en vilja att, på alla nivåer, ompröva de värderingar som vårt samhälle bygger på.

_________________________________________________________________________________________________________

English summary: The widespread mental health crisis among youth is not a sign of a "weaker" generation, but a consequence of modern societal pressures clashing with fundamental human needs for security and belonging. This creates a stark paradox in the Nordic countries, which are ranked as the world's happiest while their young people's well-being declines. The solution requires more than just increased resources for treatment; it demands the political courage to reinvest in the foundations of well-being, such as supportive schools and strong community activities..

_________________________________________________________________________________________________________

När man läser Vasas stads välfärdsberättelse en morgon här i Österbotten, blir det uppenbart att siffrorna inte bara är statistik; de är ett politiskt sprängstoff. Rapporten är en lokal temperaturmätare på en kris som nu tvingar sig in i maktens korridorer i hela Norden. Den tysta epidemin av psykisk ohälsa bland unga har blivit en av vår tids mest akuta politiska utmaningar, en fråga som skär rakt igenom traditionella höger-vänster-skalor och tvingar partier att omvärdera sina grundläggande ideologier om skola, vård och samhällets ansvar. Det som beskrivs i Vasa är inte längre enbart en social fråga, utan en politisk värdekamp om framtiden för den nordiska välfärdsmodellen.

Den nordiska paradoxen och den vetenskapliga diagnosen

En av de mest slående kontrasterna uppstår när vi jämför den dystra bilden av ungas välmående med Finlands internationella rykte. Enligt World Happiness Report har Finland korats till världens lyckligaste land åtta år i rad. Men under ytan visar samma rapport, tillsammans med nationella undersökningar som THL:s Skolhälsoenkät, på en växande och alarmerande klyfta mellan generationerna. Medan äldre skattar sitt välmående högt, sjunker livstillfredsställelsen bland unga. Siffrorna är brutala: var tredje flicka i gymnasiet lider av måttlig till svår ångest, och enligt Finlands Röda Kors känner sig nu två tredjedelar av 16–24-åringarna ensamma regelbundet.

Vetenskapen är tydlig: detta är inte ett tecken på att en generation blivit "svagare", utan på att de skyddsfaktorer som tidigare fanns har eroderat. Forskningen pekar på en "perfekt storm" av ökande prestationskrav, social isolering förstärkt av digitaliseringen, och försvagade gemenskaper. OECD:s PISA-undersökningar bekräftar bilden: trots fortsatt höga kunskapsresultat har finska elevers känsla av tillhörighet i skolan minskat, samtidigt som stressen och provångesten ligger på en hög nivå jämfört med andra länder. Detta har skapat en politisk huvudvärk: Hur kan ett samhälle som på pappret är en global förebild misslyckas så kapitalt med att säkra välmåendet för sin kommande generation?

Systemfel eller individens ansvar?

Frågan om varför har blivit en ideologisk vattendelare i hela Norden. På ena sidan, ofta hos partier till vänster och i mitten som Socialdemokraterna, pekar man på systemfel. Man argumenterar att decennier av marknadstänkande och en alltmer individualiserad prestationskultur har eroderat de kollektiva skyddsnäten. Deras lösningar kretsar kring att stärka den offentliga sektorn, minska klasstorlekarna och återinföra ett mer holistiskt bildningsideal i skolan. På den andra sidan, hos liberala och borgerliga partier som Samlingspartiet och Moderaterna, ligger betoningen oftare på individens och familjens roll, kombinerat med effektiva vårdinsatser. Man talar om vikten av föräldraansvar och driver på för reformer som kortare vårdköer. Nationalkonservativa partier har ofta en mer splittrad syn, där man kan kombinera krav på striktare regler för skärmtid med en allmän skepsis mot vad man ser som "mjuka" frågor.

Denna ideologiska dragkamp blir tydlig i den konkreta politiken. Medan det finns en bred enighet om behovet av akuta insatser, som Finlands terapigaranti och Danmarks miljardsatsning på psykiatrin, är oenigheten stor kring de förebyggande åtgärderna. När Danmark experimenterar med betygsfria perioder för att minska stressen, avfärdas det i andra länder som flumpedagogik. När Sverige diskuterar mobilfria skolor, ses det av vissa som ett viktigt steg för studiero och av andra som ett ytligt ingrepp som inte löser grundproblemet.

Varför lösningarna uteblir

Trots en ökande politisk medvetenhet är framstegen smärtsamt långsamma. Detta beror på flera djupt rotade hinder. För det första, ekonomiska begränsningar. Att på allvar investera i förebyggande arbete – mindre klasser, fler kuratorer, bemannade ungdomsgårdar – kostar enorma summor i en tid då kommuner och stater brottas med utgifter för en åldrande befolkning och säkerhet. För det andra, strukturell tröghet. Utbildningssystem är som supertankers; de är extremt svåra att vända. Läroplaner, lärarutbildningar och en inbyggd kultur av betyg och mätning gör att verkliga förändringar tar decennier. För det tredje, det förebyggande dilemmat. Det är politiskt lättare att satsa på en reaktiv åtgärd som en terapigaranti, vars resultat är synliga och mätbara, än att investera i långsiktiga förebyggande åtgärder vars effekt – färre som mår dåligt om tio år – är svår att ta åt sig äran för. Slutligen lider vi av ett stuprörstänkande, där ansvaret är uppdelat mellan staten, välfärdsområdena och kommunerna, vilket försvårar det helhetsgrepp som vetenskapen entydigt säger är nödvändigt.

Från vetenskap till konkret politik

Så vart landar jag efter att ha läst välfärdsberättelsen? För mig, med en liberal grundsyn som sätter individens frihet och välmående i centrum, blir slutsatsen klar: stadens främsta uppgift är inte att styra människors liv, utan att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för varje enskild individ att växa, utvecklas och må bra. Välfärdsberättelsen är en tydlig signal om att vi måste agera kraftfullt och proaktivt.

Detta ansvar börjar i skolan, som för mig alltid har varit mer än en kunskapsfabrik; den ska vara en plats för både kunskap och bildning. Det handlar om att investera i kvalitet så att varje elev blir sedd genom att t.ex. minska klasstorlekarna, vilket ger våra lärare en reell chans att bygga relationer och samtidigt anställa fler stadsegen personal som resurslärare och skolcoacher som arbetar förebyggande och säkerställer att ingen lämnas efter.

Men en människas välmående formas inte bara i klassrummet. En levande och meningsfull fritid är grunden för social gemenskap och en stark skyddsfaktor mot utanförskap. Därför måste staden göra en massiv investering i det ovärderliga arbete som görs i vårt rika föreningsliv, t.ex. genom en så kallad "fritidsgaranti", som säkerställer att alla barn har ekonomisk möjlighet att delta i minst en hobby. Genom att stötta våra idrottsföreningar och kulturorganisationer, och säkerställa ett rikt utbud av verksamhet på båda nationalspråken, bygger vi de starka, lokala gemenskaper som är ryggraden i vårt samhälle. Detta måste kombineras med satsningar på bemannade, trygga och attraktiva ungdomsgårdar.