Dödsolycka i Myrbacka aktualiserar ansvar och regler för elsparkcyklar

Tre barn kolliderade med en bil och en av dem omkom, två skadades. Olyckan väcker frågor om trafiksäkerhet, ansvar och regler kring barns användning av elsparkcyklar. Bilden är inte från olycksplatsen.

Olyckan i Myrbacka, där en tolvåring dog efter att ha färdats på elsparkcykel med två vänner, lämnar en tung klump i bröstet.

Åklagaren väckte inget åtal mot bilföraren, eftersom hen inte gjort något fel i juridisk mening. Det stämmer. Men moraliskt? Det är svårare. För även om lagen friar, kvarstår känslan av att något ändå är fel. Ett barn dog, ett barn som aldrig borde ha behövt ta det ansvaret, i den farten, i den miljön. För en tolvåring är fortfarande ett barn. Ett barn som kan mycket, men som ännu inte är fullt rustad att bära ett vuxet ansvar i en komplex trafikmiljö. Kanske kände hon till väjningsplikten. Kanske inte. Men är det rimligt att vi bygger ett trafiksystem som förutsätter att ett barn i tolvårsåldern ska förstå sådana nyanser? Att hon ska kunna avgöra om övergångsstället också fungerar som cykelöverfart, känna till var väjningsplikten ligger och agera utifrån det i en hastighet av 25 kilometer i timmen? Det är inte barnens ansvar att förstå sådana regler på egen hand. Det är vårt ansvar att se till att de inte behöver.

I både Sverige och Finland klassas elsparkcyklar i huvudsak som cyklar. Det innebär att barn får köra dem, på cykelvägar, ibland i biltrafik, genom korsningar helt utan körkort, utan utbildning, ofta utan hjälm. Hjälmtvång finns i båda länder för barn under 15, men utan fungerande tillsyn eller sanktioner. Och det finns ingen nationellt införd åldersgräns. Det betyder i praktiken att ett barn i lågstadieåldern får färdas i 25 km/h på eldrivet fordon i blandtrafik, helt inom lagens ramar.

Samtidigt ökar olyckorna och vi vet från forskningen att det är de privatägda elsparkcyklarna som oftast är inblandade i olyckorna. De saknar stötdämpning, har små hjul, sämre bromsar och inga krav på försäkring.

I Finland skadades över 1 400 personer i elsparkcykelolyckor under 2023, och nästan en fjärdedel var minderåriga. I Sverige rapporterades 3 283 skador bara under 2022 vilket är en ökning med 35 procent jämfört med året innan.

Det är de fordonen barn använder. Det är de som köps på nätet, ges i present, körs till skolan och kompisar, ofta utan hjälm, utan vägledning och utan skydd.

Mot den här bakgrunden framstår det som märkligt att Sverige och Finland fortfarande inte har infört en tydlig åldersgräns. För jämför vi internationellt ser vi något annat: I Norge är det förbjudet för barn under 12 år att köra elsparkcykel och i Danmark är gränsen satt till 15 år.

Att införa en åldersgräns förhindrar inte en ny dödsolycka, det förstår även jag. Men det är ett nödvändigt första steg som sätter ett samhälleligt ramverk: en markering om att det finns en gräns för vad vi kan begära av barn. En åldersgräns säger att ett visst fordon kräver viss mognad, inte bara i fysik utan i omdöme, riskbedömning och ansvarstagande. Och det säger något lika viktigt till oss vuxna: att barn inte ska behöva hantera den sortens ansvar ensamma.

Men en åldersgräns räcker inte.

För det första behöver vi ett obligatoriskt hjälmkrav för alla som kör elsparkcykel. Hjälm är inte ett symbolplagg utan forskning visar att hjälmanvändning minskar risken för allvarlig hjärnskada med upp till 70 % och risken för död med 65 %.

Men idag är hjälmanvändning frivillig för vuxna, och sällan prioriterad bland tonåringar.

För det andra krävs tydliga tekniska krav på privatägda elsparkcyklar, inte bara på de modeller som hyrs ut av företag. Idag kan vem som helst köpa en elsparkcykel online, ofta billigare, lättare, mindre stabil, utan att någon kontrollerar om den uppfyller grundläggande säkerhetsstandarder. Många har undermåliga bromsar, saknar stötdämpning eller belysning, och är inte anpassade för ojämnt underlag. Det är inte rimligt att barn ska färdas på fordon som i praktiken inte är konstruerade för säkerhet, men ändå får användas fritt i trafik.

För det tredje behövs mer grundläggande trafikundervisning i skolan, som följer med tiden. I dag får elever undervisning om hur man cyklar säkert men väldigt få får lära sig något om elsparkcyklar, trots att de är en vanlig syn utanför skolportarna. Vad gäller i korsningar? Hur beter man sig vid övergångsställen? Vem har ansvar?

För det fjärde måste vi sluta lägga allt ansvar på föräldrar, utan att ge dem stöd. Föräldrar vill sina barns bästa. Men de behöver tydlig, tillförlitlig information. Vad gäller egentligen för ålder, hjälm, försäkring? Vad säger lagen? Vad är rekommendation och vad är krav? Här behövs insatser från myndigheter, skolor, barnavårdscentraler, butikskedjor. Inte i form av pekpinnar, utan som ett stöd: det här vet vi, det här gäller, det här kan du göra för att skydda ditt barn.

Slutligen måste kommunerna få större befogenheter att reglera hur elsparkcyklar används lokalt. I dag saknar många städer verktyg för att skapa trygga miljöer kring skolor, i parker eller i trånga stadskärnor. Möjligheten att införa låg hastighet, zonförbud eller tydliga parkeringsregler är avgörande för att anpassa användningen till platsens förutsättningar. Det är där barn rör sig som vi behöver vara som mest vaksamma.

Barn ska inte behöva fatta vuxna beslut i farliga situationer. Och de ska aldrig behöva bära skulden för något de inte haft en ärlig chans att förstå.