Att organisera sig får inte bli en klassfråga, särskilt inte i vården

Det är inte bara våra kroppar som går sönder. Nu monteras även skyddet ned.

I veckan rapporterade Yle om regeringens planer på att slopa skatteavdraget för fackavgifter. Det är ett drag som enligt både Finlands Fackförbunds Centralorganisation (FFC), Akava och till och med Finlands Näringsliv (EK) riskerar att få allvarliga följder för hela arbetsmarknaden Förslaget, som presenteras som en kompensation för sänkta inkomstskatter, skulle innebära att medlemskap i fackförbund och arbetsgivarorganisationer inte längre ger skattefördelar. Det kan låta tekniskt, men i praktiken är det en attack mot de grundläggande skyddsnät som håller uppe rättvisan i arbetslive, inte minst i vårdsektorn.

Vi som jobbar i vården gör det för att vi bryr oss, men vi får betala ett allt högre pris. Och nu vill regeringen att vi även ska betala mer för att vara med i facket, vår enda reella möjlighet att påverka våra arbetsvillkor.

Regeringens förslag att slopa skatteavdraget för fackavgifter är ett exempel på en politisk riktning som prioriterar individuell lönesänkning framför kollektiv styrka. Det kanske ser rättvist ut på ytan, “alla får sänkt inkomstskatt”. I praktiken drabbar det de som tjänar minst allra hårdast. För en vårdare med låg grundlön och oregelbundna tillägg kan ett medlemskap i facket vara den enda möjligheten att få juridisk hjälp vid konflikt, rådgivning vid lönesamtal eller stöd vid utbrändhet. När medlemskapet inte längre är avdragsgillt blir det i praktiken dyrare och då är det lätt hänt att fler människor börjar hoppa av. Inte för att de inte tror på facket, utan för att de helt enkelt inte har råd. 

Det här förslaget kommer dessutom i ett läge där vården redan knakar i fogarna. Enligt en omfattande undersökning från Tehy hösten 2024 uppgav hela 78 procent av vårdpersonalen att tillgången till vårdtjänster hade försämrats under året. 66 procent ansåg att kvaliteten i tjänsterna blivit sämre, och en av fyra upplevde att de löpte ökad risk för utbrändhet. Dessa siffror bekräftas av Arbetshälsoinstitutets (TTL) rapport från samma år, där antalet vårdanställda med allvarlig arbetsrelaterad utbrändhet visade sig ha ökat markant – från 7 till 10 procent på bara ett par år. Det är alarmerande siffror, och de vittnar om ett yrkeskår som redan befinner sig på gränsen till vad som är mänskligt möjligt att bära.

I detta läge väljer regeringen att försvaga det kollektiv som försöker skydda vårdpersonalen. Det är inte bara kortsiktigt utan också farligt. När färre är med i facket, står fackförbunden svagare i förhandlingar om kollektivavtal, löner, arbetstider och bemanning. Det betyder i praktiken att arbetsgivarens makt ökar, medan vårdpersonalens minskar. Resultatet blir sämre arbetsvillkor, fler sjukskrivningar och större personalbrist. 

Att vara medlem i ett fackförbund borde vara en självklar del av ett fungerande arbetsliv, inte ett privilegium för dem som har råd. Skatteavdraget för fackavgiften är ett uttryck för att samhället erkänner den kollektiva nyttan av starka organisationer. Att ta bort det är att medvetet välja en väg där individen lämnas mer ensam. 

Det är dags att värna det vi alla är beroende av: en stark, trygg och rättvis arbetsmarknad. För oss i vården är facket inte bara en organisation. Det är vår röst och skydd. Att försvaga den rösten är att vända ryggen åt hela välfärdsmodellen.