Är Österbottnisk pragmatism välfärdens räddning eller dess dödsstöt?

I det senaste avsnittet av Välfärdssnack pratade jag med Christer Käld, eldsjälen bakom det omtalade initiativet Seniorfonden. Samtalet kretsade kring en brutal matematisk kollision: antalet äldre i Österbotten ökar dramatiskt, samtidigt som statliga nedskärningar sätter en enorm press på vårdens resurser. Resultatet ser vi redan idag: en trött personal, en växande otrygghet och en känsla av att klienten har hamnat i skymundan.

Mitt i denna dystra ekvation presenteras en lösning som är lika delar konkret som den är ideologiskt laddad: Seniorfonden. Idén är enkel. Genom donationer och testamenten från privatpersoner och företag ska en stiftelse byggas upp. Fondens avkastning ska sedan fungera som en extra finansieringskälla för äldrevården i Österbotten, och delas ut i form av bidrag, rådgivning och utbildning. Målet är att återinföra utveckling och hopp i ett system som präglas av avveckling och misstro.

Här skulle historien kunna sluta. Ett vackert exempel på österbottnisk "talkoanda" där civilsamhället kliver in när staten drar sig tillbaka. Men det är här det blir komplicerat.

För att en offentlig vårdenhet, driven av välfärdsområdet, ska kunna ta del av fondens stöd och tjänster, krävs en förändring. Enheten måste i praktiken privatiseras och drivas via ett servicesedelarrangemang. Bollen ligger, som det står i materialet, hos välfärdsområdet.

Och plötsligt står vi inför en av välfärdsdebattens mest infekterade frågor. Är detta en pragmatisk lösning för att rädda kvaliteten och skapa besparingar för det offentliga? Eller är det en modell som, med de bästa intentioner, skyndar på en utveckling där den solidariska, offentliga vården monteras ner till förmån för privata aktörer?

Seniorfondens förespråkare menar att modellen, med strikta krav på vinsttak och lokal förankring , eliminerar riskerna med riskkapitalbolag och garanterar att fokus förblir på klientens välmående, omsorg och trygghet. De hävdar att det inte ska spela någon roll vem som driver vården, så länge kvaliteten är hög och klienten är nöjd.

Kritikerna skulle invända att det skapar ett A- och ett B-lag, där de enheter som ansluter sig till fondens modell får extra resurser som de helt offentliga enheterna inte kan få.

Det är en debatt utan enkla svar. Men medan vi diskuterar ideologi, fortsätter klockan att ticka. Seniorfondens framtid hänger just nu på om de lyckas samla in det startkapital på 50 000–100 000 euro som krävs för att starta stiftelsen. Projektet "100 x 1000" söker 100 företag eller föreningar som är villiga att investera 1000 euro var för att ge initiativet en chans.

Kanske är det just det som är poängen. Medan den nationella politiken är låst i sina skyttegravar, tvingar ett lokalt initiativ som Seniorfonden oss att ta ställning. Vad är viktigast?