ÖVPH och den strukturella finansieringsrisken – kortfristig skuldsättning och framtida budgetkonsekvenser

ÖVPH:s finansiella strategi är högst osäker, och överskottsprognoserna riskerar att vara överdrivet optimistiska. Utan en konkret plan för att minska skuldbördan och säkra finansieringsstrukturen, riskerar ekonomin att förbli instabil även efter 2026.

Österbottens välfärdsområde (ÖVPH) har återkommande använt kortfristiga krediter genom välfärdsområdescertifikat för att hantera sina likviditetsutmaningar.

Vid fullmäktiges sammanträde den 10 februari 2025 beslutades om en fortsatt kreditlimit på 68,4 miljoner euro för att säkra välfärdsområdets kassaflöde.

Samtidigt prognostiserar ÖVPH ett överskott redan 2025 och ett ackumulerat positivt resultat till 2026. Den ekonomiska planen pekar på en markant resultatutveckling, där underskottet från 2023 (-62 miljoner euro) och 2024 (-34 miljoner euro) successivt ska vändas till +29 miljoner euro 2025 och +71 miljoner euro 2026.

Frågan är: är denna prognos finansiellt hållbar, eller bygger den på kortsiktiga balansräkningseffekter och engångsåtgärder snarare än strukturell budgetsanering?

ÖVPH:s finansieringsstruktur – obalanserat kassaflöde och refinansieringsrisk

Likviditetsstrategi och kortfristig skuldsättning

Kortfristiga krediter som välfärdsområdescertifikat används normalt för att hantera temporära kassaflödesfluktuationer, där utgifter uppstår innan statliga transfereringar och skatteintäkter realiseras.

I ÖVPH:s fall har dessa certifikat inte längre en temporär funktion, utan har blivit en strukturell del av finansieringen av löpande verksamhet. Detta indikerar en obalanserad budgetstruktur där rörelsekapitalet finansieras externt, snarare än genom intern likviditetshantering och kostnadseffektivisering.

• Refinansieringsrisken ökar när certifikat måste omsättas löpande utan att den underliggande kassaflödesbalansen förbättras.

• ÖVPH:s kreditexponering blir räntekänslig, då kortfristiga lån ofta har rörlig ränta och kan justeras uppåt vid räntehöjningar.

• Finansieringen skapar en artificiell budgetbalans – likviditeten säkras genom skuld, snarare än genom strukturella reformer.

  
  

I en sund finansiell struktur bör kortfristiga krediter endast finansiera tillfälliga underskott, medan strukturella obalanser åtgärdas genom verksamhetsanpassningar. ÖVPH:s strategi riskerar att bli en permanent skuldfinansiering av driften, vilket i sin tur ackumulerar framtida budgetåtaganden utan att förbättra den ekonomiska fundamentet.

Räntekostnader och volatilitet i kapitalmarknaden

ÖVPH exponerar sig för ränterisk, eftersom välfärdsområdescertifikat typiskt har en kort löptid och refinansieras till rådande marknadsränta.

Tre centrala riskfaktorer:

• Räntekänslighet och finansieringskostnader

  - Vid en räntestegring på 1 procentenhet kan finansieringskostnaden för limiterna öka med 684 000 euro årligen vid full kreditutnyttjande.

  - Om räntehöjningar fortsätter kan ÖVPH tvingas prioritera skuldservicering framför verksamhetsinvesteringar.

  
  

• Kreditvärdering och riskpremier

  - Fortsatt underskottsfinansiering kan leda till försämrade kreditbetyg, vilket ökar riskpremien på framtida upplåning.

  - En hög skuldsättningsgrad relativt intäktsbasen kan leda till restriktioner i kapitalmarknaden, där investerare kräver högre avkastning för att täcka ökad risk.

  
  

• Bankernas riskhantering

  - Bankernas kreditutvärdering bygger på ÖVPH:s förmåga att hantera långsiktig skuldsättning och operativt kassaflöde.

  - Om kreditlimiter förnyas varje år utan att skuldnivån minskar, kan bankerna stärka sina krav på säkerheter eller räntevillkor.

  
  

I en sund finansieringsmodell bör räntekänslighet hanteras genom en mix av kort- och långfristig upplåning, där fasta räntor säkrar framtida kapitalkostnader. ÖVPH saknar en tydlig strategi för ränteriskhantering, vilket ökar volatiliteten i framtida budgetutfall.

2. Budgetprognoser och risken för överskottsillusion

ÖVPH prognostiserar ett positivt resultat från 2025, men en djupare analys visar att detta bygger på ett antal osäkra antaganden:

Engångsåtgärder snarare än strukturella reformer

• Förväntade besparingar från konkurrensutsatta tjänster (t.ex. mat och städ) kan ha övergångskostnader, vilket försenar de faktiska inbesparingarna.

• Kostnader för köptjänster har redan ökat med 4,3 procent, vilket kan äta upp delar av de planerade besparingarna.

  
  

Budgetelasticitet och intäktsberoende av statliga transfereringar

• En stor del av ÖVPH:s intäkter kommer från statliga bidrag, vilket innebär att en förändring i statsbudgeten direkt påverkar deras finansiella handlingsutrymme.

• Om staten genomför nedskärningar i välfärdsområdesbidrag kan ÖVPH behöva kompensera med ytterligare lånefinansiering eller ytterligare nedskärningar i verksamheten.

  
  

Kassaflödesperspektivet – positivt resultat betyder inte finansiell stabilitet

• Även om ÖVPH redovisar ett bokföringsmässigt överskott, kan kassaflödet fortfarande vara negativt om skuldsättningen och räntekostnaderna fortsätter att öka.

• Ett överskott på balansräkningen betyder inte att skulden har minskat, utan kan snarare vara en redovisningsteknisk effekt.

  
  

Budgetbalansering måste baseras på strukturella intäktsökningar och kostnadsanpassningar, snarare än engångsåtgärder eller temporära transfereringar. ÖVPH:s prognos bygger på faktorer som kan förändras snabbt, vilket gör den finansiella hållbarheten osäker.

Hur ska ÖVPH stärka den ekonomiska hållbarheten?

För att uppnå en verklig budgetbalans och minska finansiella risker bör OVPH vidta följande åtgärder:

Implementera en långsiktig skuldsaneringsstrategi

• Skapa en tydlig plan för att successivt minska kreditlimiterna och minska behovet av extern finansiering.

Diversifiera upplåningen för att minska ränterisk

• Bygga en stabil mix av kort- och långfristiga lån för att minska exponeringen mot räntevolatilitet.

Förbättra transparensen i finansbesluten

• Kräva regelbunden fullmäktigerapportering om skuldsituationen och räntekostnaderna.