Är vi gamla eller bara äldre?

Det talas ofta om framtidens åldrande befolkning som ett av välfärdsstatens stora utmaningar. Kurvor pekar uppåt, diagram varnar för ökade kostnader, och lösningarna beskrivs gärna i termer av effektivisering, digitalisering eller privatisering. Men mitt i all denna statistik finns människor med liv bakom sig, relationer omkring sig och förväntningar inför det som återstår. 

Synen på äldre är nämligen ingen neutral fråga. Den styr hur resurser fördelas, hur omsorg utformas, hur städer planeras och i grunden, hur vi bygger tillit mellan generationer. I både Finland och Sverige lever vi i samhällen där välfärden länge burit idén om att det offentliga har ett ansvar för människors trygghet hela livet. Men det ansvaret måste bottna i mer än antal vårddygn och budgetprognoser. Det måste också bottna i en förståelse för vilka de äldre är.

För just nu är risken stor att vi klumpar ihop alla som fyllt 65 till en och samma grupp trots att skillnaden mellan en frisk 67-åring och en multisjuk 92-åring kan vara avgrundsdjup. Det är som att kalla alla mellan 5 och 30 för “barn och unga” och tro att samma insatser passar för dem alla. Resultatet blir att individens erfarenheter, behov och resurser riskerar att försvinna i statistiken och därmed också i politiken.

Ålderism: en tyst diskriminering

Ålderism – alltså negativa attityder, stereotyper och diskriminering på grund av ålder – är fortfarande ett underrapporterat och underskattat samhällsproblem. Det handlar om när äldre inte får komma till tals i media, när vårdsystemet utgår från föreställningen att äldre inte är utvecklingsbara, eller när tekniklösningar designas för den digitala generationen utan tanke på att alla inte har växt upp med touchskärm i handen.

Under coronapandemin blev äldre ofta pratade om snarare än pratade med. Det var ett skyddsvärt kollektiv, men också ett passiviserat sådant.

Beslut fattades över huvudet på människor som i andra sammanhang lever fullt fungerande, självständiga liv. Det avslöjade något om hur vi ser på äldre, inte som fullvärdiga samhällsaktörer, utan som sårbara objekt för omsorg.

Och här spelar media en viktig roll. Studier visar att äldre, särskilt äldre kvinnor, ofta är osynliga i nyhetsrapporteringen. Om de syns, är det ofta antingen som hjälplösa mottagare av vård eller som inspirerande undantag. Den breda mittfåran som lever vanliga liv, är pensionerade men engagerade, behöver viss hjälp men också bidrar med mycket, saknas ofta i det offentliga samtalet.

Välfärdens uppdrag i förändring

Det som gör detta extra angeläget just nu är att vi står i ett vägskäl. I takt med att befolkningen åldras skärps debatten om vad det offentliga ska bära och vad som kan läggas på individ, familj eller marknad. I Finland har vi redan sett exempel på hur äldreomsorg pressas av ekonomiska ramar, personalbrist och strukturell ålderism. I Sverige har diskussionen efter Ädelreformen 1992 återkommit: blev det bättre med kommunalt ansvar för äldreomsorgen, eller bara mer fragmenterat?

Forskning visar att äldre inte bara är vårdtagare. De är också bärare av livserfarenhet, språk, kultur, hantverk, ideellt arbete, barnbarnsuppfostran och lokalhistorier. De har överlevt krig, sjukdomar, ekonomiska kriser och har ofta perspektiv som saknas i snabba politiska cykler. Men för att detta ska synas i samhällsplaneringen krävs att vi inte ser dem som en belastning, utan som en resurs.

Det kräver också att vi vågar se åldrande som en process, inte som ett tillstånd. Det finns friska äldre med behov av social gemenskap och inte vård. Det finns sköra äldre med behov av kontinuitet, inte digitala lösningar.

Och det finns ensamma äldre med erfarenhet av både flykt, förlust och förnyelse som sällan får frågan om hur deras historia kan bidra till vår gemensamma framtid.

Åldersvänliga samhällen

I Göteborg har man börjat tänka om. Med WHO:s koncept om “åldersvänliga städer” som grund pågår ett arbete med att göra stadsmiljöer mer tillgängliga, delaktighetsfrämjande och trygga för äldre med hjälp av pratbänkar, tillgängliga bostäder, aktiviteter med generationsmöten. Men framför allt handlar det om att bygga bort det osynliga: normer, antaganden och fördomar.

Finland borde hämta inspiration från det. I vår stadsplanering talas det mycket om unga, om arbetsföra, om mobilitet och innovation. Men den demografiska kurvan är tydlig. Vi blir äldre, och vi blir fler som är det. Det är inte ett problem. Det är ett faktum och vi borde svara med en välfärd som anpassar sig efter det levda livet och inte med nedskärningar och standardiserade lösningar.

Inte gamla, men viktiga

Så kanske är det dags att börja tala om äldre på ett nytt sätt. Inte som homogena grupper, inte som kostnadsposter, inte som en framtida vårdkris. Utan som människor, med olika röster, behov, krafter och drömmar.

Att bli äldre är inte att bli oviktig. Det är att träda in i en ny livsfas med andra perspektiv, andra prioriteringar, men med fortsatt samma värde. Det borde vår välfärd  kunna spegla bättre.