Socialvårdsreformen lovar flexibilitet – men flyttar en del av räkningen till klienten
Mindre byråkrati, tidigare stöd och tjänster som kan anpassas bättre till människors faktiska behov. Det är den goda sidan av regeringens förslag till ny socialvårdslag. Den svåra sidan är att reformen samtidigt ska spara pengar och höja avgifterna för människor som behöver regelbunden hjälp hemma eller långvarig omsorg.
Propositionen behandlas nu i riksdagen. Grundlagsutskottet avslutade sin sakkunnighörning den 4 november, men riksdagen har ännu inte fattat beslut. Det är alltså fortfarande ett lagförslag, inte gällande rätt.
Vad skulle förändras?
Socialt arbete och social handledning ska bli kärnan i socialvården. Tjänster för barnfamiljer samlas, klientprocesser och dokumentation förenklas och överlappande strukturer ska tas bort. Den separata lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte föreslås upphävas och stödet byggas in i en bredare helhet för arbets- och funktionsförmåga.
Tanken är rimlig. Människor passar sällan in i en enda färdig servicekategori. Om en socialarbetare kan kombinera stöd snabbare och slipper onödig dokumentation kan klienten få hjälp tidigare och personalen använda mer tid till möten än till blanketter.
Besparingen är mindre i början än rubriken antyder
Regeringen anger ett besparingsmål på 100 miljoner euro. Men den beräknade minskningen av statens utgifter är 55,4 miljoner euro 2027 och 96,2 miljoner 2028. Full effekt kommer alltså inte genast. Det är viktigt, eftersom en reform som kräver nya arbetssätt, utbildning och informationssystem ofta också har övergångskostnader.
Dessutom ska klientavgifterna höjas för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig sluten vård samt fortlöpande och regelbunden service i hemmet. För hemservicen beräknas avgiftshöjningen ge cirka 4,5 miljoner euro 2027 och därefter omkring 9 miljoner euro per år.
Min bedömning
Innehållsmässigt kan reformen bli en förbättring om den verkligen ger tidigare stöd, färre överlämningar och mindre administration. Det vore bra både för klienten och för en pressad personal. Men avgiftshöjningarna är en tydlig försämring för de klienter som redan har ett långvarigt servicebehov.
Det finns också en risk att flexibilitet i praktiken blir otydlighet. När en namngiven tjänst ersätts av ett bredare stöd måste lagen och tillämpningen fortfarande garantera att människor får det de behöver. Annars kan tillgången börja bero mer på välfärdsområdets ekonomi eller på vem som gör bedömningen.
Att spara genom smidigare processer är bättre än att spara genom att helt ta bort stöd. Men om 100-miljonersmålet pressas fram snabbare än verksamheten hinner förändras kan resultatet bli det motsatta: senare hjälp, större problem och högre kostnader i specialiserade tjänster.
SFP och ansvaret i regeringen
Jag har inte hittat ett separat, dokumenterat SFP-ställningstagande till just denna proposition. Regeringens förslag är därför inte automatiskt samma sak som en preciserad partilinje i varje detalj. Som regeringsparti bär SFP ändå ansvar för helheten. För mig är det avgörande att flexibilitet inte används som ett finare ord för sämre rättigheter eller högre trösklar.
Det här är värt att följa
Riksdagsutskottens utlåtanden och eventuella ändringar blir avgörande. Tre frågor behöver tydliga svar: Hur följs väntetider och faktiska serviceutfall upp? Hur skyddas låginkomsttagare från de höjda avgifterna? Och vilka tjänster garanteras när den särskilda lagen om rehabiliterande arbetsverksamhet försvinner?
Kommentarer