Kan Finland spara sig till tillväxt?
Sverige och Finland är på många sätt ganska lika. Vi har liknande samhällsmodeller, en stor offentlig sektor och höga ambitioner när det gäller välfärden. Ändå har våra ekonomier utvecklats ganska olika under de senaste åren. Och när jag tittar på siffrorna börjar jag fundera på om vi i Finland ibland är så upptagna med att diskutera vad vi måste spara på att vi glömmer bort att prata om vad vi faktiskt ska växa med.
Enligt EU-kommissionens prognos från maj 2026 väntas Finlands ekonomi växa med bara 0,8 procent i år, medan Sveriges väntas växa med 1,8 procent. Skillnaden är inte enorm under ett enskilt år, men den blir betydelsefull om den fortsätter under en längre tid. Ännu större är skillnaden i den offentliga skuldsättningen. Vid utgången av 2025 motsvarade Finlands offentliga skuld 88,5 procent av BNP, medan Sveriges låg på drygt 35 procent. Sverige har därmed ett betydligt större ekonomiskt handlingsutrymme, även om det förstås inte betyder att landet kan spendera hur mycket som helst eller att svensk ekonomisk politik alltid är bättre än vår.
Jag tycker ändå att jämförelsen är intressant eftersom den visar hur viktigt det är att ha marginaler när ekonomin börjar gå dåligt. Sverige har större möjligheter att stimulera efterfrågan genom exempelvis skattesänkningar eller offentliga investeringar. Finland har ett helt annat utgångsläge. Vi har stora underskott, en skuld som fortsätter växa och dessutom ett åldrande samhälle där allt färre i arbetsför ålder ska finansiera allt större behov av bland annat vård och omsorg. Det är ingen särskilt angenäm ekvation. Därför förstår jag också varför regeringen och SFP har betonat behovet av att få de offentliga finanserna i bättre skick. Vi kan inte fortsätta låna i all oändlighet för att täcka löpande utgifter och samtidigt förvänta oss att skulden aldrig ska bli ett problem.
Men jag har samtidigt svårt att se hur vi ska lösa hela den här situationen genom att bara spara. Om den ekonomiska tillväxten förblir svag kommer det att vara svårt att minska skulden i förhållande till ekonomins storlek, även om vi gör ganska omfattande nedskärningar. Det finns dessutom en risk att vissa besparingar försvagar tillväxten, åtminstone på kort sikt. Om hushållen får mindre pengar att röra sig med minskar konsumtionen. Om kommuner och staten skjuter upp investeringar kan det påverka sysselsättningen. Och om vi sparar på sådant som utbildning eller forskning kan konsekvenserna märkas först många år senare. Det betyder inte att alla offentliga utgifter är bra eller att besparingar alltid är fel, men jag tycker att vi borde vara betydligt mer intresserade av vilka långsiktiga effekter olika beslut får.
Här tycker jag att SFP betoning på företagande, forskning, utbildning och investeringar är viktig. I partiets ekonomiska linje finns en tanke om att vi måste stärka förutsättningarna för företag att växa, anställa och utveckla nya produkter. Det är också något jag själv gärna vill se mera av. Finland behöver fler företag som lyckas internationellt, fler människor i arbete och en högre produktivitet. Det sistnämnda låter kanske lite tekniskt, men handlar i grunden om hur mycket värde vi kan skapa med det arbete och de resurser vi har. Om företag med hjälp av ny teknik, bättre arbetssätt eller högre kompetens kan producera mer värde per arbetad timme finns också större möjligheter till högre löner och ökade skatteintäkter. Och här behöver vi faktiskt inte titta särskilt långt bort för att hitta intressanta exempel. I Österbotten har vi en exportindustri som på många sätt visar vilken betydelse långsiktiga investeringar och internationellt samarbete kan ha. Energiteknikklustret i Vasaregionen omfattar över 180 företag med sammanlagt omkring 13 000 anställda. Den årliga omsättningen ligger på över sex miljarder euro och mer än 80 procent kommer från export. Företagen satsar också omkring 250 miljoner euro per år på forskning och utveckling. Det är ganska imponerande siffror för en region av vår storlek, och jag tycker att vi ibland kunde vara lite bättre på att lyfta fram det.
Men det mest intressanta är egentligen allt som händer runt företagen. När en större industriinvestering görs i regionen skapas möjligheter också för mindre företag som levererar tjänster, komponenter, transporter eller underhåll. Nya arbetsplatser betyder att människor behöver bostäder, daghem, skolor och fungerande kommunikationer. Det kan ge fler unga möjlighet att stanna kvar eller återvända efter studierna. Samtidigt lockar företagen hit människor från andra delar av Finland och från utlandet. Och det är ju i sin tur något som stärker kommunernas möjligheter att upprätthålla den service som vi alla är beroende av.
Jag tänker ibland att vi borde se mer av den här helheten när vi pratar om statens ekonomi. Om ett företag vill investera hundratals miljoner euro i Finland men projektet fördröjs i flera år på grund av tillståndsprocesser, bristande elnätskapacitet eller dåliga transportförbindelser kan det bli dyrt för hela samhället. Inte för att staten nödvändigtvis förlorar pengar direkt, utan för att investeringar, arbetstillfällen och framtida skatteintäkter riskerar att utebli. Det är därför satsningar på vägar, järnvägar, hamnar, energiinfrastruktur och smidigare tillståndsprocesser är så viktiga. Samtidigt måste vi förstås pröva varje investering ordentligt. Det räcker inte att kalla något tillväxtfrämjande för att det automatiskt ska vara en klok användning av skattepengar.
En annan fråga som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet är kompetensen. Vi kan bygga hur fina industriområden som helst, men om företagen inte hittar människor med rätt utbildning kommer investeringarna ändå att bli svåra att genomföra. Här har vi i Österbotten en stor fördel genom våra universitet, yrkeshögskolor och yrkesutbildningar, men också en utmaning eftersom konkurrensen om arbetskraften är internationell. Jag tycker att vi behöver bli bättre på att både utbilda människor här hemma och välkomna dem som vill komma hit för att arbeta och bygga sin framtid. För många företag är möjligheten att rekrytera helt avgörande för om de kan växa. Det gäller för övrigt inte bara industrin, utan också vården och många andra delar av samhället.
Det är lätt att prata om tillväxt som något ganska abstrakt. Några tiondelar upp eller ner i en BNP-prognos låter kanske inte särskilt dramatiskt. Men bakom siffrorna finns ganska konkreta saker. Om ett företag kan anställa tio personer till, om en ung människa hittar sitt första jobb eller om en familj vågar köpa en bostad därför att framtiden känns tryggare, då börjar ekonomisk tillväxt betyda något också i människors vardag. Och i förlängningen påverkar det förstås också vilka resurser vi har till äldreomsorg, skolor, hälsocentraler och annan offentlig service.
Jag skulle gärna se att vi i den ekonomiska debatten pratade lite mer om hur olika beslut påverkar just den här utvecklingen. Vi behöver absolut diskutera hur vi får ner underskotten, men också vad som händer med företagens investeringsvilja, arbetsmarknaden och människors framtidstro. Och vi borde våga granska tillväxtåtgärderna med samma noggrannhet som vi granskar besparingarna. Vilka åtgärder fungerar faktiskt? Vad kostar de? Hur många jobb eller hur mycket ökad produktivitet kan de rimligen bidra till? Det är sådana frågor jag tycker är betydligt mer intressanta än att bara dela upp den ekonomiska politiken i dem som vill spara och dem som vill spendera.
Jag tror nämligen inte att motsättningen behöver vara så stor. Vi måste kunna hålla fast vid ekonomiskt ansvar och samtidigt prioritera sådant som gör Finland starkare på längre sikt. Ibland innebär det besparingar och effektivare användning av offentliga medel. Ibland handlar det om reformer som inte behöver kosta särskilt mycket, exempelvis enklare tillståndsprocesser. Och ibland behöver vi faktiskt investera pengar i dag för att skapa bättre förutsättningar i morgon.
För mig är det här också en av de viktigaste frågorna när vi pratar om välfärdens framtid. Vi kan förstås diskutera hur vi fördelar de pengar vi har, och det ska vi göra. Men om vår ekonomi inte växer samtidigt som befolkningen åldras kommer de prioriteringarna att bli allt svårare. Då spelar det till slut ganska liten roll hur skickliga vi blir på att fördela resurserna, eftersom behoven fortsätter att öka snabbare än våra möjligheter att finansiera dem.
Det är därför jag hoppas att vi kan få en lite bredare diskussion om Finlands ekonomi. En diskussion där vi tar skuldsättningen på allvar utan att tappa bort framtidsperspektivet. Där vi vågar prioritera investeringar som har goda förutsättningar att skapa tillväxt, samtidigt som vi ställer tydliga krav på hur de offentliga pengarna används. Och jag tycker faktiskt att Österbotten har en hel del att bidra med i den diskussionen. Vi har sett hur företagande, utbildning, internationell kompetens och långsiktigt samarbete kan bygga upp en stark industriregion. Allt går förstås inte att kopiera rakt av till resten av landet, men det finns erfarenheter här som är värda att ta vara på.
Kommentarer