En egenläkare är inte samma sak som kontinuitet

SFP har länge drivit frågan om att vi borde satsa mer på egenläkare och egna vårdteam, och det är ett mål vi borde fortsätta sträva efter. Speciellt för människor som lever med kroniska sjukdomar och behöver regelbunden kontakt med vården. Det måste ju vara en enorm trygghet att få komma tillbaka till någon som känner en, som vet vilka behandlingar man redan har provat och som kommer ihåg hur man mådde vid förra besöket. Men en egenläkare är tyvärr inte samma sak som kontinuitet. När man pratar om egenläkare måste man vara tydlig med att det finns utmaningar att få det att fungera i praktiken.

I en svensk rapport från Skåne hade forskarna undersökt om patienter med en namngiven läkare faktiskt fick bättre kontinuitet i vården. Det fick de inte, åtminstone kunde man inte påvisa någon förbättring jämfört med andra patienter vid samma vårdcentral. Personalomsättningen lyftes fram som ett viktigt hinder och det är väl egentligen ganska logiskt. Om läkaren slutar eller byts ut med jämna mellanrum försvinner ju hela tanken med att ha en egen läkare. Jag har själv hört många kollegor prata om precis den här problematiken. Det är svårt att bygga långsiktiga relationer när personalen hela tiden förändras. Och det är inte bara Sverige som har stött på problem. I England införde man för drygt tio år sedan namngivna ansvariga läkare för personer över 74 år, men när reformen utvärderades kunde man inte se de förväntade effekterna på bland annat sjukhusinläggningar. Det är ändå lite anmärkningsvärt med tanke på hur självklar idén kan kännas.

Samtidigt finns det väldigt intressanta erfarenheter från Norge som talar för att vi absolut inte ska ge upp tanken. Där har man i stora studier sett att patienter som haft samma fastläkare under lång tid också haft färre akuta sjukhusinläggningar och lägre dödlighet. Det handlar visserligen om samband och inte om bevis för att läkarkontinuiteten ensam orsakat skillnaderna, men resultaten är ändå intressanta. Det finns ju också något ganska rimligt i att en läkare som känner sin patient sedan många år lättare kan uppmärksamma små förändringar i hälsotillståndet, följa upp behandlingar och kanske upptäcka problem innan de blir så allvarliga att patienten behöver sjukhusvård. Men Norge har också haft stora bekymmer med arbetsbelastningen bland sina fastläkare. Många upplever att tiden helt enkelt inte räcker till. Det får mig att tänka att vi kanske ibland lägger lite för mycket fokus på själva modellen och lite för lite på arbetsförhållandena som ska göra den möjlig.

För det är ju här jag tycker att den riktigt intressanta diskussionen börjar. Hur många patienter kan en läkare egentligen ansvara för och samtidigt hinna lära känna dem? Hur mycket av arbetstiden går till mottagningsbesök och hur mycket försvinner till administration, intyg, provsvar och annat som också måste skötas? Och hur ska vi organisera arbetet så att också sjukskötarna får möjlighet att följa sina patienter över tid? Jag tror att vi behöver prata betydligt mer om det här, för om vi ger personalen ansvar för stora patientgrupper utan att samtidigt se över arbetsmängden riskerar vi att skapa en modell som ser väldigt bra ut på papperet men som varken patienter eller personal är särskilt nöjda med. Finland har dessutom egna erfarenheter av tidigare egenläkarmodeller där alltför stora patientansvar och en ohanterlig arbetsmängd blev problem. Det är erfarenheter vi borde kunna lära oss av.

Här i Österbotten har vi nu en ganska intressant möjlighet att göra något bra av det här. I Vasa finns redan egna vårdteam och i januari 2027 ska nya piloter enligt planerna inledas i Korsholm och Jakobstad. Det ser jag verkligen fram emot! Jag skulle särskilt vilja veta hur man tänker kring patientantal, arbetsfördelning och möjligheterna till återbesök. Det vore också intressant att höra hur personalen involveras när arbetssätten utformas. Jag tror nämligen att vi har väldigt mycket att vinna på att låta dem som faktiskt arbetar med patienterna vara med och fundera på hur modellen ska fungera. De vet ofta ganska väl var problemen finns redan i dag och vilka förändringar som skulle underlätta arbetet. Ska vi få människor att stanna kvar i vården måste vi också skapa arbetsplatser där det finns rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb.

En annan sak jag funderar på är hur vi ska mäta resultaten. Det är förstås enkelt att redovisa hur många patienter som har tilldelats en egen läkare eller ett eget vårdteam, men den siffran säger egentligen inte särskilt mycket om huruvida vården blivit bättre. Jag skulle mycket hellre vilja veta hur ofta patienterna faktiskt får träffa sin ordinarie läkare eller sjukskötare, om väntetiderna förändras och om patienter med långvariga sjukdomar upplever att deras vård fungerar bättre. Vi borde också följa hur personalen upplever arbetsbelastningen. Det vore ganska olyckligt om vi lyckades förbättra kontinuiteten för patienterna men samtidigt skapade en arbetssituation som gör att ännu fler anställda väljer att sluta. Då är vi snart tillbaka på ruta ett.

Sedan tror jag inte heller att alla patienter nödvändigtvis behöver samma sak. Om jag söker vård för ett tillfälligt besvär vill jag kanske framför allt få hjälp snabbt. Men om jag har flera kroniska sjukdomar, använder många läkemedel och behöver regelbundna uppföljningar skulle jag antagligen uppskatta en bekant vårdkontakt betydligt mer. Det behöver vi också ta hänsyn till när vi planerar verksamheten. En fungerande egenläkarmodell får inte innebära att tillgängligheten försämras för dem som behöver snabb hjälp. Vi måste kunna kombinera en god tillgänglighet med kontinuitet för dem som behöver den mest.

Jag hoppas verkligen att piloterna i Korsholm och Jakobstad lyckas och att vi sedan kan använda erfarenheterna för att utveckla vården i hela Österbotten. Men jag hoppas också är noggranna när vi utvärderar dem. För mig är det inte viktigast hur många som fått en egenläkare registrerad i systemet, utan hur många som faktiskt fått en vårdkontakt som följt dem över tid. Och kanske är det där vi borde börja när vi frågar patienterna om reformen har fungerat. Fick du komma tillbaka till samma läkare eller sjukskötare? Kände personen till din situation? Upplevde du att någon tog ett långsiktigt ansvar för din vård? Det är ju trots allt det vi vill åstadkomma.