Finland i digital framkant – men glappet växer

Digitaliseringen lyfts ofta, och med goda skäl, fram som ett finländskt framgångsområde. I internationella jämförelser, som EU:s digitalindex DESI, placerar sig Finland högt när det gäller e-förvaltning, bredbandstillgång och invånarnas digitala färdigheter. Nästan hela befolkningen har tillgång till snabbt internet, och digitala tjänster som Suomi.fi, Kanta och Omaolo används i allt större utsträckning för kontakt med myndigheter och vård. Parallellt med utvecklingen ser vi också att en växande grupp invånare upplever svårigheter att ta del av digitala tjänster på grund av teknikovana, bristande resurser eller behov av särskilt stöd. Det gäller inte bara äldre, men det är där konsekvenserna ofta blir mest påtagliga. Och i vissa avseenden, som faktisk användning av offentliga e-tjänster i hela befolkningen, visar jämförelser att Finland kan ha mer att lära av till exempel Danmark. Det påminner oss om att digital framgång på pappret inte nödvändigtvis betyder digital tillgänglighet i vardagen.

När grundläggande teknik saknas

Trots den höga digitala mognaden i samhället visar statistik att tillgången till nödvändiga verktyg inte är självklar för alla. Enligt Statistikcentralen saknar över 40 procent av finländarna i åldern 75–89 år en smarttelefon, vilket i praktiken innebär att många står utanför centrala digitala tjänster. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (DVV) har dessutom pekat på ett utbrett behov av stöd: många äldre saknar det självförtroende som krävs för att våga ta till sig nya digitala lösningar. Det handlar inte om ovilja, utan om osäkerhet och bristande erfarenhet. När modet att testa saknas blir varje systemuppdatering eller ny app en barriär snarare än en förbättring. I stället för att stärka delaktigheten riskerar digitaliseringen att i vissa fall förstärka utanförskap.

Ett välfärdsproblem, inte ett teknikproblem

Utmaningen handlar i grunden inte om teknik, utan om jämlikhet och tillgång. I takt med att allt fler kontakter med vård, myndigheter och banker sker digitalt, blir digitala färdigheter en förutsättning för att fullt ut kunna delta i samhället. Det är ett välfärdsproblem när delar av befolkningen, oavsett om det gäller äldre, personer med funktionsnedsättning eller låg digital vana, riskerar att hamna vid sidan av. Alla ska kunna utöva sina rättigheter, få vård, betala räkningar eller hämta information utan att känna sig utelämnade eller beroende av andra. Därför behöver vi se digitaliseringen som en del av välfärdsbygget och därmed också som ett ansvar för både stat, kommun och välfärdsområde.

Tillgänglighet på pappret – exkludering i praktiken

De digitala lösningarnas styrkor är många. De kan spara tid, minska köer och erbjuda service dygnet runt även i glest befolkade områden. Men dessa vinster förverkligas bara om användarna har tillgång till både rätt utrustning och kunskap. För dem som saknar internetuppkoppling, smarta enheter eller erfarenhet av e-legitimation blir självbetjäningstjänster som OmaKanta och Vero.fi inte enklare, utan svårare. När en fullmakt kräver identifiering via Suomi.fi och den som ska ge den saknar digitala verktyg, hamnar man lätt i en återvändsgränd. Det är sällan en medvetet exkluderande handling men effekten blir ändå att tillgången till samhällsservice inte längre är jämlik. Särskilt utsatta är de grupper som redan i utgångsläget har svårare att orientera sig i det digitala och där måste vi våga fråga om systemet är byggt med dem i åtanke.

Många försök – men ingen helhetsstrategi

Det finns flera goda exempel på arbete kring digitalt stöd i Finland. Bibliotek i många kommuner erbjuder handledning, vissa ordnar IT-kurser för seniorer och initiativ som SeniorSurf har hjälpt tusentals äldre till en första kontakt med digitala verktyg. Dessutom har staten genom olika nationella program, som Digitala kompassens färdplan, markerat vikten av digital kompetensutveckling i hela befolkningen. Men när det gäller just riktade och långsiktiga satsningar för äldre och andra grupper med särskilda behov är insatserna ofta projektbaserade, geografiskt ojämnt fördelade och beroende av eldsjälar snarare än systematik. Det saknas fortfarande en nationellt samordnad strategi som fokuserar särskilt på digital inkludering av äldre, med tydliga mål, ansvarsfördelning och varaktig finansiering.

Samtidigt måste vi tala mer nyanserat om målgruppen. Äldre är ingen enhetlig grupp. Bland personer över 65 finns både teknikentusiaster, nyfikna nybörjare och personer som aldrig använt internet. Vissa behöver bara en knuff, andra behöver kontinuerligt stöd. Därför räcker det inte med en lösning för alla utan flera vägar in.

Nordiska lärdomar och digitala klyftor

Fenomenet är inte unikt för Finland. I hela Norden pågår en liknande diskussion om vad som händer när digitalisering blir normen snarare än ett alternativ. Svenska forskare, som Sofia Alexopoulou, har visat att äldre i Sverige ofta känner sig mer exkluderade än äldre i länder med lägre digitalt genomslag, just för att så många vardagliga tjänster kräver digital kompetens. I Finland ser vi liknande tendenser. Telefonkataloger har försvunnit, pappersfakturor medför extra kostnader och myndighetsärenden hänvisas ofta direkt till nätet. När alternativen minskar ökar trycket på dem som redan har svårt att hänga med trots att det handlar om grundläggande medborgerlig service.

Det finns inspiration att hämta.

I Danmark är begreppet digital medborgarkompetens integrerat i hela utbildningssystemet, som ett sätt att rusta både unga och äldre för en digital samtid. I Norge får seniorer introduktion i digitala tjänster i samband med pensioneringen. Även Finland har goda initiativ, men det behövs mer. Kommunerna bör få ett tydligt uppdrag, och resurser, för att arbeta systematiskt med digital inkludering. Det ska inte hänga på enskilda projekt eller eldsjälar. Även välfärdsområdena har ett ansvar: deras digitala tjänster måste vara tillgängliga, begripliga och alltid gå att kombinera med mänsklig kontakt.

Digitaliseringen får inte drivas av teknikens möjligheter, utan av människors behov. I ett Finland där 1,3 miljoner människor är över 65 år handlar det inte om en minoritet. Grunden för ett demokratiskt samhälle är rätten att delta, rätten att förstå och rätten att få hjälp. Och den grunden måste också hålla i en digital tidsålder.