När blev våld mot vårdpersonal något vi slutade reagera på?

Vårdpersonal arbetar varje dag för att ge trygghet åt andra. Ändå är det alltför många som själva tvingas arbeta i otrygghet

Våld mot vårdpersonal är alltför vanligt och även om det inte sker varje dag, räcker vetskapen om risken för att påverka tryggheten i hela arbetet. Många vårdare bär på erfarenheter av hot, våld och kränkningar som lämnar spår långt bortom enskilda händelser. Jag har själv sett kollegor få knytnävsslag rakt i ansiktet under ett rutinsamtal, en annan bli slagen i magen av en förtvivlad och påverkad patient och en tredje bli spottad på inför öppen ridå.

Händelser som ibland skrivs ner i en tillbudsrapport, ibland nämns i förbifarten på ett personalmöte, men som i de flesta fall försvinner in i arbetsvardagens tystnad, medan vårdpersonalen bär sina erfarenheter vidare, ibland tysta och ibland skavande som öppna sår.

Bakgrunden kan vara komplex: påverkan av alkohol eller droger, psykisk ohälsa, frustration över väntetider, rädsla för anhörigas tillstånd, eller känslan av att inte bli sedd. Men ingen orsak ursäktar att människor som arbetar för att hjälpa andra blir slagna, hotade, förnedrade eller trakasserade.

Statistiken bekräftar bilden, men lyckas ändå inte fullt ut förmedla tyngden av vad det innebär att bära denna verklighet dag efter dag: 69 procent av vårdpersonalen i Finland har under sin karriär utsatts för fysiskt våld eller hot om våld. Bland dem har 73 procent blivit slagna, 59 procent sparkade och 56 procent spottade på. En av fyra har till och med blivit dödshotad. Psykiskt våld är ännu vanligare: 71 procent av vårdpersonalen har erfarenhet av det, och sexuella trakasserier är ett särskilt mörkt kapitel där 30 procent av all vårdpersonal och nästan hälften av dem under 35 år vittnar om egna erfarenheter.

Våldet som riktas mot vårdpersonal beror sällan på att någon tycker att det är normalt. Ofta är det desperation, rädsla eller förlorad självkontroll som får människor att rikta sin ilska mot dem som står närmast. 

Kanske är det inte konstigt. Vårdpersonal möter människor i ögonblick då livet gungar, då all kontroll är borta. Och under lång tid har det funnits en föreställning om att vårdpersonal alltid ska förstå, alltid ska orka, alltid ska svälja sin egen rädsla för att lugna andra. Kanske är det därför vi har sopat problemen under mattan, för att det har varit lättare att tiga än att ta den kamp som verklig förändring kräver.

Men denna våldscykel är inte ett problem som löses med ännu ett utvecklingsprojekt eller fler policydokument. 

Jag hoppas att varje tillbud, varje hot och varje våldssituation tas på största allvar och aldrig avfärdas som “en del av jobbet”. Vårdpersonal måste därför se till att alla tillbud anmäls, att riskbedömningar görs innan skadan sker, inte efteråt, och att arbetsmiljön organiseras så att ensamarbete i riskfyllda situationer stoppas.

Regeringen måste prioritera vården och se till att det finns ekonomiska förutsättningar för att höja grundbemanningen och att vårdpersonal får de arbetsvillkor och löner som motsvarar det ansvar och den utsatthet de varje dag förväntas bära.

Regeringen borde också ändra lagstiftningen så att även vårdpersonal skyddas av samma straffrättsliga bestämmelser som gäller för annan samhällsbärande personal; att våldsamt motstånd mot vårdpersonal ses lika allvarligt som blåljussabotage och leder till skärpta straff.

Jag vill också att det finns tydliga rutiner i hela Finland efter våldsincidenter: att företagshälsovård, arbetsledning och hela arbetsgemenskapen ges möjlighet att bearbeta det som hänt, så att den som blivit utsatt inte lämnas ensam med sin rädsla och sorg över en arbetsplats som inte längre känns trygg.

För arbetsmiljöer präglade av våld skadar inte bara de individer som drabbas. De bryter långsamt ner hela arbetsgemenskapen, urholkar förtroendet mellan kollegor och ledning, och eroderar tilliten mellan vårdpersonal och samhället de arbetar för.

Att vårda andra ska aldrig få ske till priset av den egna tryggheten eller värdigheten. Förändring är inte bara möjlig, den är nödvändig. Och det är dags att vårdpersonal vägrar nöja sig med något mindre.