Unga flickors psykiska hälsa och att bygga resilienta miljöer i Finland

Hälsa i skolan 2023 visar att flickor i Finland rapporterar psykisk ohälsa nästan dubbelt så ofta som pojkar, och nivåerna har inte återhämtat sig efter pandemin. Österbotten visar att utvecklingen går att påverka, men också att generella nationella åtgärder inte räcker. Förebyggande arbete behöver vara lokalt förankrat, könsmedvetet och långsiktigt, med skolan som central arena. Frågan är hur väl våra system förmår möta ungas faktiska behov i vardagen.

I skolans vardag märks det ofta i det lilla. Tröttheten som inte går över. Frånvaron som smyger sig på. Den duktiga eleven som fortfarande levererar, men allt oftare ser tom ut.

Resultaten från Hälsa i skolan 2023 visar att den psykiska ohälsan bland unga fortfarande ligger på en klart sämre nivå än före pandemin. Men bilden är inte jämnt fördelad. Flickor rapporterar psykisk ohälsa nästan dubbelt så ofta som pojkar, oavsett skolstadium. Det handlar alltså inte om en allmän ungdomskris, utan om ett tydligt könsmönster. Samtidigt visar Österbotten att utvecklingen går att påverka. Andelen gymnasieflickor som mår dåligt är lägre än riksgenomsnittet, även om nivån fortsatt är hög.

Generella nationella insatser räcker inte när problemen tar sig olika uttryck lokalt och drabbar olika grupper olika hårt. Flickors ohälsa är ofta mer inåtvänd, relationell och prestationsbunden. Om vi inte anpassar våra åtgärder efter det, riskerar vi att missa dem som behöver stödet mest.

Skolan är därför en avgörande arena. Att bygga resiliens där handlar både om skydd och om utveckling. Dels måste vi minska strukturer som sliter ner, som orimlig arbetsbelastning, otrygga miljöer och bristande vuxennärvaro. Dels behöver vi systematiskt stärka elevernas inre färdigheter genom social och emotionell träning och genom stabila relationer till trygga vuxna. Forskningen är tydlig: det är ofta en enda pålitlig vuxen som gör störst skillnad.

Men skolan kan inte bära ansvaret ensam. Den sociala miljön runt unga, tillgången till meningsfull fritid, ekonomisk trygghet och en realistisk framtidsbild spelar minst lika stor roll. Ensamhet, otrygghet och minoritetsstress är väldokumenterade riskfaktorer, särskilt för flickor. När stödet kommer först när problemen blivit allvarliga har vi redan varit för sena.